Flygare

Så, nu kommer lite fåglar från bushen. De är ju så snillrikt konstruerade de där fåglarna, att de är kamouflerade mot bakgrunden, vilket gör dem helt omöjliga att fotografera. Och är de inte kamouflerade, så kamouflerar de sig. Men om man klickar på bilderna så får man dem i större format och då kanske det går att urskilja flygarna i kamouflagedräkt.

En green catbird (hona) som siktat in sig på en vindruva i komposten.

Namnam

Green catbird, hane

Bush turkey

Tuppen!

Noisy miner i startgroparna!

Lite ovisst vad detta är, men jag gissar på Lewin's honeyeater.

Pied currawong, currawong betyder svart och vit på abouriginernas språk. Den har ett

väldigt härligt ljud som man blir glad av.

Läderlappen

Lille Jackson (en av de söta fladdermössen jag besökte för några veckor sedan) skulle uppgraderas till flygbur och därmed flyttas till ett större fladdermuspensionat i mer skogsliga omgivningar. Tristan tog med mig och Henrik till den verkliga bat-ladyn, en sydafrikans kvinna som bodde i ett hus i skogen, omgiven av lyxpalats med fontäner, pooler och figurklippta buskar. Hennes enorma tomt hade inget av dessa attribut utan var endast en förlängning av bushen, med en liten väg upp till huset. Huset var inte heller det något palats. Det var rått och förmodligen inte städat alls det senaste decenniet. De enda prydnadssakerna som fanns låg omkullvälta, tydligen hade en liten bebiswallaby (kängrulik sak) varit på besök och skuttat runt som en virvelvind.

Om man är fladdermus behöver man ingen sovsäck, man bara lindar in sig själv i sina 

jättestora vingar.

Sa nån att jag är söt?

De coola fladdermössen hänger vid den orangea filten.

Två stora fladdermusburar låg längs den lilla vägen upp till huset. En för sådana som Jackson, och en för sådana som är stora nog att få lämna viltrehabiliteringen. De sistnämda bor i en bur med öppning så de kan ta sig ut på upptäcksfärder, men komma tillbaka till tryggheten om de känner för det. Alla fladdermöss är microchippade och i den lilla öppningen sitter en avläsare, som håller koll på vilka som tar sig ut och in.

Henrik har hittat en hängande kompis.

Hängkompisen smakar lite på Henrik.

Dessa utrotningshotade flygare är så kallade fruit bats, de äter frukt och inget annat. Sue gjorde iordning massor av hinkar med frukt som donerats av matbutiker (dock inte Wollworths, som är en av de största kedjorna här i Australien, de är förövrigt också en av de stora krafterna mot att plastpåsar ska beläggas med en kostnad, som vi ju har i Europa) och Henrik och Tristan hängde upp dem i burarna.

Henrik hänger upp hinkar i taket. Säg det fort fem gånger.

I komposten frossade fåglar på överblivna bär och frukter som jag försökte fånga med kameran. Det fanns också några höns med en tupp, också dem räddade från vanvårdnad. Tuppen hade några brutna tår men i övrigt var han väldigt ståtlig och stilig. Bilder kommer i nästa inlägg!

Ett hett tips; parkera inte bilen under ett träd med dessa kottar. De väger närmare två kilo och krossar vindrutor och bucklar plåt.

Avoca beach

Hot dog

Storstadslängtan har fått sitt utlopp i både turer till Sydney och Newcastle senaste månaderna. Sist vi var i Newcastle hade vi glömt sätta minneskort i kameran så det blev inget att visa. Lördagens Sydneytripp var visserligen ackompanjerad av avbildningsmöjligheter, men vi hade väl bättre saker för oss så det blev inte många bilder. Vi tog bilen från Tuula till Surry Hills, åt brunch på the Book café (helt himmelsk) strosade längs gatorna fulla av hipsters och balla butiker, caféer och allt det där vi saknar hemma på vishan.

"Don't feed Dasher, he is 14 ½ years old and on a special diet." står det på en liten lapp på hans grind.

Vi köpte lite böcker (helt idiotiskt visst, men man kan inte leva utan böcker!!!). Henrik köpte en ekologisk- och rättvisemärkt tröja och så köpte vi en liten sax till våra örter vi lyckats hålla vid liv på balkongen i snart en månad! (Bilder kommer senare) Vi strosade vidare ner genom Paddington och så tillbaka till Surry Hills där vi åt en lätt middag på Gnome. Favoritcaféet. Där satt vi och degade och glodde på folk i flera timmar tills vi var tvugna att åka hem. En perfekt dag.

Kolla in Henriks avancerade kaffekanna!

Blå bergen

Förra fredagen kom vi äntligen iväg till the Blue Mountains. Det var på tiden, efter att tre tidigare försök inställts på grund av väder eller för mycket jobb. Vi åkte ned till Sydney på torsdagskvällen, vi kom lite sent, vilket betydde att vi fick ta bastu efter Tuula och Viljo. 105 grader. Vi höll på att dö. Genomvarma och med magen full av nybakade kanelbullar somnade vi som två stenar.

Eftersom Tuula precis fått en ny reservdel genom en knäoperation så blev det motordriven sightseeing kring de blå bergen. Det blev lite som en rekognoseringstur eftersom vi insåg att vi måste tillbaka och gå några av de vandringsleder som finns där. Vi kan också bocka av deras "grand canyon" som inte var så imponerande som broschyrerna ville ha det till. Vi vet numera också i vilken liten by som vi tänker övernatta i, när vi väl åker tillbaka. Blackheath. Vi hann knappt mer än passera, men det hade en dragningskraft, en intressant atmosfär, ni vet. Till skillnad från hålan där vi stannade för lunch, jisses, det var en tragisk plats. Vi fick regn och tät dimma i omgångar, men endast medan vi satt i bilen! Så lite sol- och dimhöljda bergsbilder kommer här!

Bag lady

Det började för ganska länge sedan. Jag har haft en gnagande irritation och miljötagg i ögat av den enorma mängd plastpåsar som vi släpar hem. Trots att vi 9 gånger av 10 har med oss våra återanvändningsbara påsar till affären så kommer man ju ändå hem med en halv soptunna med fladdriga och värdelösa frukt- och grönsakspåsar, klädpåsar och annat helt oåteranvändbart. Jag fick nog en dag och numera återanvänder vi dem. Jag struntar i att jag ser ut som en bag lady när jag står i butiken och förser Henrik med små knutar av fruktpåsar. Nog är nog liksom.

Så fick Henrik höra att det skulle vara föreläsningar på Terrigal Discovery Center om bland annat "the great pacific garbage patch". Min kompis Michelle kom över på middag och så tog vi oss ned dit alla tre. En väldigt karismatisk man berättade om sin resa med ett forskningsfartyg från Hawaii till Vancouver och om sitt projekt, Take 3, (som går ut på att varje gång man är vid en strand (eller var som helst egentligen) så ska man plocka med sig minst tre bitar av skräp).

En av tusentals albatrosser som dör av svält varje år då deras föräldrar matar dem med plast. (Källa: www.chrisjordan.com)

Jag har ju vetat om den här strömvirveln, som ligger mellan Hawaii och den amerikanska kontinenten och att det har accumulerats enorma mängder plast där. Men ibland behöver man en uppfriskning av minnet, eller mer information för att förstå omfattningen. Vissa förklarar det som en ö av plast, men så enkelt är det ju tyvärr inte. Den mesta plasten är nedbrutet till små små bitar, som virvla runt som snöflingor i havet och som äts av fisk och andra djur, sjunker ned till botten som ett lock och spolas upp på stränder. Plastbitar så små att de inte går att på något vis bli av med, utan att samtidigt inte ta med allt av växt- och djurliv. På vissa stränder på Hawaii så är sanden inte längre sand, utan bara dessa små plastbitar (se bild nedan). Många djur trasslar in sig och fastnar i plastsnören och påsar. Spökfiskenät, enorma sådana, som fiskar i flera hundra år finns det också oändliga antal av. Ett djur som fastnar, dör och bryts ned, medan näten fortsätter fiska (bild på delfin helt överst).

Googlar man "marine life" och "plastic" får man oändligt antal bilder som denna. Och tänk då på alla som aldrig blir fotade. Antalet är svår att föreställa sig. (Källa: www.soildearth.com)

Kamilo beach på Hawaii. Bilden är från Tim Silverwoods hemsida; http://timsilverwood.com/ killen som seglade genom "the great pacific garbage patch".  

Veckan efter for vi ned på Avoca Beach Picture Theater och såg filmen Bag it! Den omhandlar samma tema men ur ett mer vardagligt perspektiv, om all plast vi människor faktiskt omges av. Den är verkligen sevärd! Det bästa är att man inte blir sittande med den där känslan av total hjälplöshet utan får en kick att faktiskt göra något. Så nu har jag definitivt Henrik på min sida och plastmissbruket skal minskas! Vi börjar med att undvika alla slags plastpåsar som ju är helt meningslösa. Vi ska köpa små påsar i tyg till frukt och grönsaker (om man har symaskin kan man ju sy av ett gammalt lakan). Take-away muggar är ett minne blott, nu har vi återanvändbara koppar. Egentligen vill vi försöka undvika alla engångsprodukter så långt det är möjligt. Och en av de värsta bovarna; flaskvatten är det numera totalförbud på! Så får vi se hur det går. Men jag är positiv. Man får se det som en utmaning och se lösningar istället för problem.

Man kan kanske tycka att det är extremt att vägra flaskvatten. Men vet ni vad jag tycker är extremt; plast är gjort av olja eller naturgas, alltså ett icke-förnybart material. Den totala summan energi som går åt till en flaska vatten som hamnar i din hand, motsvarar samma mängd energi som om du fyllde den flaskan till en fjärdedel med olja (petroleum) och det går åt ungefär tre liter vatten för att fylla en enlitersflaska. Vatten som vi kan dricka direkt ur kranen! Den där flaskan, som du kanske använder i högst tio minuter, tar över 700 år på sig att brytas ned. Om den alls gör det. Och så finns det miljoner människor som inte har rent dricksvatten alls. Läs gärna detta stycke en gång till för det är lite svårt att fatta att det ens är möjligt att sälja flaskvatten.

Logik? Eller jag menar naturligtvis; Pengar? Inte mina i alla fall.

Om ni orkat ända hit och nu har lite extra kunskap om plast, så vet ni väl att har man kunskap, har man också ett ansvar. Snällt av mig va!? Så, en bonusfilm....

Kom ihåg! Reduce, reuse, recycle!

Bat lady

Tristan stod och hängde över ett mikroskop på labbet. Han studerar något som ser ut som pasta, men det var tydligen något helt annat. Jag kikade ner på massan och tänkte att det är ju bra att det finns människor som bekymrar sig för, ja, pastaliknande djur också.

Hans mamma däremot, bryr sig om ett lite större djur, nämligen fruit bats. Alltså fladdermöss. De har ett "wild life rescue" hemma i huset och tar hand om ungar som blivit mammalösa av olika anledningar. Oftast för att fruktfarmsägare skjuter dem eller att de skadas/dödas av elektriska ledningar. Hur som helst. Jag bjöd in mig själv på visit. De hade fem ungar som inte lärt sig flyga ordentligt än. De hade varsina hängande handdukar som krypin i en bur och när jag kom på besök skulle de vägas och mätas. De var helt sjukt söta. Som en blandning av kattungar och hundvalpar med rådjursögon. De klättrade runt som små yrväder och allra helst på oss människor. De där klorna de har längst ut på vingspetsarna är sylvassa och de påminner lite om Kapten Hook när de vevar runt med den för att få bra fäste. I håret till exempel.

Jag fick också äran att vara med om bebisarnas första socialisering med de äldre fladdermössen. De har två eller tre gamlingar som av olika anledningar inte kan flyga och är permanent boende hos the carzy bat lady med familj. Bibi var en tjock fladdermusdam som blev helt besatt av handremmen på min kamera. Hon höll fast den och slickade på den frenetiskt och bet och slickade och om jag flyttade mig så blev hon helt vild och följde efter mig. Tyvärr är bilderna på fladdermössen inte så bra. Men det var ju inte stilla i mer än en mikrosekund. De var mer som kattungar på speed. 

Jag fick också hälsa på en blue tounge som väntade på att en ny svans skulle växa ut samt en sugar glider som var något av det sötaste jag sett. (Bildgoogla, hon var för söt för att jag skulle kunna släppa taget och ta en bild). Hon hade blivit fångad av en katt och var på rehab. Nästa gång ska jag få följa med till ett "bat sanctuary" där de har plats att lära sig att flyga och är nästa anhalt innan de släpps ut i det fria. Det blir kul!