Vitfenad revhaj

Sista dyket idag. Vi valde coral garden av en enda anledning. Det finns haj där. Jag, Henrik, Maria, Ivan och dive mastern (som dök i jeansshorts och t-shirt!!!) rullade ner i plurret från båten. Som jag sagt, jag är fullkomligt lugn i vattnet, men när divemastern gjorde tecknet för haj så låg jag bakom alla andra och där tänkte jag inte ligga många millisekunder till. Jag skulle först och nåde jävlar den som kunde skymma min sikt. Jag satte fart och bokstavlingen armbågade mig först. Och där, på en plan sanddyn nedanför en vägg av korall, låg en vitfenad revhaj och vilade. Perfektion. Så när vi kom närmre simmade den långsamt iväg, så där graciöst som bara en haj kan.

Resten av dyket var fint. Vi dök över ett vrak och det var en hel massa fina korallfiskar vid the coral garden. Efter mötet med hajen så var dyket liksom redan så bra det kan bli och resten var bara bonus.

När vi kom tillbaka var det närmare lunchdags. Any vegetarian for me? De tittade suckande på mig och gav mig samma rätt som alla andra dagar. Tjock currygrädde med grönsaker och ris. Gott visserligen, men jag tål ju inte grädde och efter ett par dagar så blev det lite mycket av det goda.

Hideaway island stoltserar med världens enda postkontor under vatten och det var vi ju tvugna att nyttja. Vi köpte kort, skrev poetiska rader till hemlanden och vadade ut i havet...

Jag skulle ha en film här, men skitbloggen vägrar lasta upp den!

Jag minns inte vad vi gjorde sen. Läste bok kanske. Och hängde lite i resturangen med de andra. Semesterslappade tills söderhavshimlen svartnade och vi kunde gå på jakt efter eremitkrabbor. Smög ett varv kring ön med ficklampa och fascinerades av geckoödlornas maljakt på husväggarna. Nåt sånt.

Kava i kokosnöt

Första dyket med Henrik som buddy. Han hade fullt sjå att fippla med gopro’n och jag kollade hans luft hela tiden. Och det var tur, för han hade ingen aning om att han snart var tom. Väl tillbaka i båten så var det skryttävling vem som hade minst luft kvar (15 bar) och häpnad över hur mycket luft jag hade kvar. Jag har ingen aning varför jag gör av med så yttepyttelite luft men jag blir totalt lugn i vattnet andas extremt långsamt. Det vore rätt intressant att kolla min puls. Den är nog väldigt låg.  

Vanuatu treasures

Efter dyket tog vi den lilla taxibåten över till den större ön Efate där huvudstaden Port Vila ligger. Det var jäkligt smutsigt och stökigt men vi strosade längs de dammiga gatorna och hittade en marknad med massor av olika frukter och grönsaker. Vi började bli hungriga och försökte hitta en resturang. Det mesta var dyrt och vi tvekade. Vi irrade runt en hel del innan vi hittade tillbaka till marknaden där vi nu lyckades finna en radda med små inhemska ”resturanger”. Vi slog oss ned vid ett bord där en dam huserade och jag frågade om det var möjligt att få något vegetariskt. Inga problem, sa damen, och kilade över till frukt- och grönsaksdelen och kom snart tillbaka med en bunt färska grönsaker. Mums!

La mama fixar krubb!

Fruktmarknad! 

Sen var det inte så mycket mer gällande Port Vila. Så vi tog en taxi tillbaka till båten. Så, som alltid med Henrik, blev han akut kissnödig och var absolut tvungen att hitta en toalett. Jag satte mig på båten och väntade. Och så körde båten och Henrik blev kvar där på andra sidan. Jag såg bara en rosa tröja där på bryggan när jag vände mig om. Jaja, han fick åka med nästa tur.

Sjyst rutchkana med lagom fallhöjd!

Väl tillbaka var det mer korallbygge, så vi hoppade i våtdräkterna och hjälpte till. Sen var det inte mycket tid för vila innan det var dags för ett ”clean up dive” för ProjectAware (Padi). Vi fick alla varsina nätpåsar och så var det städning av havet som gällde. Henrik hade skräpöga och hittade en massa!

Middagen bestod av grillfest med dans och sång och kava! Det är en dryck som ser ut som gammalt diskvatten och smakar värre. Dessutom blir hela tungan bortdomnad. Vi fick en halv kokosnöt med kava och jag och Henrik tänkte vi kunde dela. Han tog en slurk och gav den till mig och jag tog resten, för jag trodde han tagit halva. Det hade han inte. Maten var horribel. Maten generellt på ön var horribel. Vi sköljde ned med västerländskt accepterad  berusningsdryck istället för odrickbar kava. Ivan hade en flaska whiskey och natten blev relativt lång. Dock inte lika lång som för gruppen som tagit sig till Efate och kavabaren...

Dagen D som i Dykcert

Först sista kursdyket för Henrik. Jag dök med Maria på ”the Bonzer”. Maria fotade och fick slut på luft så jag dök vidare med grabbarna igen, Blake och Stuart. Vi såg bland annat en svart- och vitfläckig muräna! Ett av de ballaste djuren som finns!

Efter lunch var det dags för Henriks lilla tenta på de teoretiska dykkunskaperna. Han såg mycket koncentrerad ut där han satt med papper och penna och sand mellan tårna. Men det gick vägen och han kunde, efter en liten ölcermoni, dubbas till dykare och således också min buddy!  

There is no planet B

Koncentrerad öldrickning

Lite lätt full. I magen alltså.

Under eftermiddagen åkte vi ut och samlade avslitna koraller, som sedan monterades på små cementkakor. Dessa fästes sedan till ett stort galler och sänktes på en plats där tidigare korallrev slitits sönder av en cyklon. Förhoppningsvis kommer detta generera i snabb tillväxt av koraller! Lätt ballt att bygga korallrev!

På väg ut igen 

Korallskörd

Ninjor och lejonfiskar

Våra grejer, konstant på tork

Henrik var ute och övade sina färdigheter under ytan hela dagen, inför examensdags i morgon. Jag la mig under en palm med en bok och slappnade heeelt av. I ungefär fyrtio minuter. Sen kom myrorna krypande. De under skinnet alltså. Någon gång efter lunch kom dykinstruktören Ian förbi min plats i skuggan och frågade om jag inte skulle med och dyka på ”The wall”? Jag kastade mig direkt  i de dubbla våtdräkterna, som en japansk ninja. Jag blev så tilldelad en buddy som helt uppenbart helst ville dyka med sin pojkvän. Gruppen var dock rätt stor (plus gruppen med blåbär som Henrik ingick i) så jag tänkte att det nog skulle gå bra ändå. Redan efter tio minuter eller så fick min buddy panik och försvann med sin pojkvän till ytan där hon spenderade resterande tid av dyket. Jag hängde på två grabbar istället som höll ett litet öga på mig. Vi fick i alla fall se en cool lionfish! De är riktigt fräna med långa spröt åt alla håll!

Kvällen spenderades som de flesta andra kvällar på stranden med kortspel och mat. Innan läggdags följde jag med Ken och ett gäng på jakt efter Sea snakes, men vi hittade inga. Henrik var nog nöjd med det, för han låg hemma i kojen och läste om tryckförändringar. 

Henrik studerar

Sjögurka

Klockan åtta skulle Henrik och killarna ut och simma 200 meter plus gymnasticera lite. De såg faktiskt ut som sådana där vattengymnaster där de trampade vatten med händerna över huvudet. Mestadelen av dagen gick åt till dykgenomgång och vi (jag och Maria) fick repetera de olika övningarna under vatten. Jag klarade mig rätt fint måste jag säga och efter en stund fick vi simma en sväng och jag fick klappa en anemon och en jättetjock sjögurka. Den var i storlek med ett sånt där rör man köper Whiskey i. 

Efter dyken blev det dusch och så lite öl, vin och snacks hos Maria och Ivan. Det var mycket trevligt. Innan sista sessionen med teorifilmer åt vi middag på stranden och spelade kort. Och Henrik pluggade! Lite ombytta roller nu, skönt för mig! 25 Juni, Olof fyller år, GRATTIS OLOF!

Ljudet av korall

Halv nio vaknade vi, den svanslösa geckon Pelle satt orörlig i taket och vi hörde vågorna rulla in över den krossade korallen. Det lät som porslinskross. Vi tog oss ut på terassen och blickade ut över det blå havet, den vita korallen och kokosnötspalmerna. Lite frulle på det och dagen fulländad redan innan den börjat.

Vi hade en kort genomgång med hela gruppen om lite lösa regler som att om man tänkte bege sig till huvudön så skulle man nämna det för nån. Ungefär så. Först tog vi en liten sväng med en glasbåt, för att känna efter lite. En sån där båt med glasbotten så man kan se fiskarna som simmar där under.

Vegetarisk mat var en utmaning men jag fick tillslut en curry serverat i en kokosnöt. Efter lunch snorklade vi. Sen snorklade vi igen. Henriks splitt nya kamera som fungerar på 30 meters djup visade sig tät, men helt värdelös. "Vi sa bara att den var tät inte att den fungerade" sa nån talesman från företaget när jag googlade. Så det blir svårartat suddiga bilder.

 Scissor-tail Sergant

Till middagen hamnade vi bredvid Maria och Ivan. Maria har sitt kontor precis bredvid min plats på Universitetet. Hon hade bestämt sig för att uppfriska dykminnet och göra en kort refreshment course och Ivan skulle ta Open Water. Första teorilektionen var redan någon timma senare och vi fick snabbt fatta beslut. Är man sambo, i Australien, med en blivande marinbiolog så måste man ha dykcert. Så då blev det skola för hela slanten i tre dagar för Henrik. Men det är ju en väldigt rolig skola.

Vanuatu

Det var mörkt när vi kom fram

Efter en suberb brunch på ett café i Sydney tog vi tåget mot flygplatsen. Vi var först och Ken (professor Ken) hade blivit felinformerad om tid för incheck så vi fick vänta. Men det var okej. Vi var på väg mot en Söderhavsö!

Jag och Henrik blev mittpunkten i ett hav av resväskor, mikroskåplådor, kamerautrustning och dykbagar. Efter lite kortspel, godisätande och hälsande på en strid ström av medresenärer så fick vi äntligen ta oss vidare från ön av bagage mot öarna som utgör Vanuatu.

Jag hamnade naturligtvis bredvid en nysande, snörvlande och hostande tjej som läste fantasy, drack cola och var högst osocial. Jag bytte plats med Henrik. Jag har inget emot fantasyfolk, men jag blir ju sjuk bara någon nyser och samtidigt tänker på mig.

Flyget, ett gammalt slitet Boenig 737 (300), märkt Air Vanuatu hade luft under vingarna i drygt tre timmar innan vi landade med en duns på en enkel liten flygplats. Vi hämtade upp bagaget från den enda lilla bagagekarusell som fanns och möttes av en trött orkester som spelade söderhavsmusik.

Bussar från Hideaway Island hämtade upp oss (ca 35 personer på ett eller annat vis knutna till the University of Newcastle) och körde ut på en lerig väg till en liten brygga. Efter en båttur på några minuter var vi på ön. Det var mörkt och vi var ganska trötta, men de yngre studentkillarna rätt högljudda, och jag mindes plötsligt att det var sovsalar som gällde. Det hade jag liksom förträngt. Vi banade väg mot receptionen och Ian (som hade en lång rad titlar inklusive security manager, dive instructor och ja typ organisatör eller nåt) tog med sig mig och Henrik först av alla. Till ett eget rum! Yihooo! Ett litet rum i ett komplex av sex helt nede vid vattnet. Jag blev så jävla glad och sov som en sten hela natten med en svanslös gecko som vakt mot småkrypen.