Ylvan

Bag lady

2012-02-03T09:19:00.000Z

Det började för ganska länge sedan. Jag har haft en gnagande irritation och miljötagg i ögat av den enorma mängd plastpåsar som vi släpar hem. Trots att vi 9 gånger av 10 har med oss våra återanvändningsbara påsar till affären så kommer man ju ändå hem med en halv soptunna med fladdriga och värdelösa frukt- och grönsakspåsar, klädpåsar och annat helt oåteranvändbart. Jag fick nog en dag och numera återanvänder vi dem. Jag struntar i att jag ser ut som en bag lady när jag står i butiken och förser Henrik med små knutar av fruktpåsar. Nog är nog liksom.

Så fick Henrik höra att det skulle vara föreläsningar på Terrigal Discovery Center om bland annat "the great pacific garbage patch". Min kompis Michelle kom över på middag och så tog vi oss ned dit alla tre. En väldigt karismatisk man berättade om sin resa med ett forskningsfartyg från Hawaii till Vancouver och om sitt projekt, Take 3, (som går ut på att varje gång man är vid en strand (eller var som helst egentligen) så ska man plocka med sig minst tre bitar av skräp).

En av tusentals albatrosser som dör av svält varje år då deras föräldrar matar dem med plast. (Källa: www.chrisjordan.com)

Jag har ju vetat om den här strömvirveln, som ligger mellan Hawaii och den amerikanska kontinenten och att det har accumulerats enorma mängder plast där. Men ibland behöver man en uppfriskning av minnet, eller mer information för att förstå omfattningen. Vissa förklarar det som en ö av plast, men så enkelt är det ju tyvärr inte. Den mesta plasten är nedbrutet till små små bitar, som virvla runt som snöflingor i havet och som äts av fisk och andra djur, sjunker ned till botten som ett lock och spolas upp på stränder. Plastbitar så små att de inte går att på något vis bli av med, utan att samtidigt inte ta med allt av växt- och djurliv. På vissa stränder på Hawaii så är sanden inte längre sand, utan bara dessa små plastbitar (se bild nedan). Många djur trasslar in sig och fastnar i plastsnören och påsar. Spökfiskenät, enorma sådana, som fiskar i flera hundra år finns det också oändliga antal av. Ett djur som fastnar, dör och bryts ned, medan näten fortsätter fiska (bild på delfin helt överst).

Googlar man "marine life" och "plastic" får man oändligt antal bilder som denna. Och tänk då på alla som aldrig blir fotade. Antalet är svår att föreställa sig. (Källa: www.soildearth.com)

Kamilo beach på Hawaii. Bilden är från Tim Silverwoods hemsida; http://timsilverwood.com/ killen som seglade genom "the great pacific garbage patch".

Veckan efter for vi ned på Avoca Beach Picture Theater och såg filmen Bag it! Den omhandlar samma tema men ur ett mer vardagligt perspektiv, om all plast vi människor faktiskt omges av. Den är verkligen sevärd! Det bästa är att man inte blir sittande med den där känslan av total hjälplöshet utan får en kick att faktiskt göra något. Så nu har jag definitivt Henrik på min sida och plastmissbruket skal minskas! Vi börjar med att undvika alla slags plastpåsar som ju är helt meningslösa. Vi ska köpa små påsar i tyg till frukt och grönsaker (om man har symaskin kan man ju sy av ett gammalt lakan). Take-away muggar är ett minne blott, nu har vi återanvändbara koppar. Egentligen vill vi försöka undvika alla engångsprodukter så långt det är möjligt. Och en av de värsta bovarna; flaskvatten är det numera totalförbud på! Så får vi se hur det går. Men jag är positiv. Man får se det som en utmaning och se lösningar istället för problem.

Man kan kanske tycka att det är extremt att vägra flaskvatten. Men vet ni vad jag tycker är extremt; plast är gjort av olja eller naturgas, alltså ett icke-förnybart material. Den totala summan energi som går åt till en flaska vatten som hamnar i din hand, motsvarar samma mängd energi som om du fyllde den flaskan till en fjärdedel med olja (petroleum) och det går åt ungefär tre liter vatten för att fylla en enlitersflaska. Vatten som vi kan dricka direkt ur kranen! Den där flaskan, som du kanske använder i högst tio minuter, tar över 700 år på sig att brytas ned. Om den alls gör det. Och så finns det miljoner människor som inte har rent dricksvatten alls. Läs gärna detta stycke en gång till för det är lite svårt att fatta att det ens är möjligt att sälja flaskvatten.

Logik? Eller jag menar naturligtvis; Pengar? Inte mina i alla fall.

Om ni orkat ända hit och nu har lite extra kunskap om plast, så vet ni väl att har man kunskap, har man också ett ansvar. Snällt av mig va!? Så, en bonusfilm....

Kom ihåg! Reduce, reuse, recycle!

Bat lady

2012-01-31T06:20:00.000Z

Tristan stod och hängde över ett mikroskop på labbet. Han studerar något som ser ut som pasta, men det var tydligen något helt annat. Jag kikade ner på massan och tänkte att det är ju bra att det finns människor som bekymrar sig för, ja, pastaliknande djur också.

Hans mamma däremot, bryr sig om ett lite större djur, nämligen fruit bats. Alltså fladdermöss. De har ett "wild life rescue" hemma i huset och tar hand om ungar som blivit mammalösa av olika anledningar. Oftast för att fruktfarmsägare skjuter dem eller att de skadas/dödas av elektriska ledningar. Hur som helst. Jag bjöd in mig själv på visit. De hade fem ungar som inte lärt sig flyga ordentligt än. De hade varsina hängande handdukar som krypin i en bur och när jag kom på besök skulle de vägas och mätas. De var helt sjukt söta. Som en blandning av kattungar och hundvalpar med rådjursögon. De klättrade runt som små yrväder och allra helst på oss människor. De där klorna de har längst ut på vingspetsarna är sylvassa och de påminner lite om Kapten Hook när de vevar runt med den för att få bra fäste. I håret till exempel.

Jag fick också äran att vara med om bebisarnas första socialisering med de äldre fladdermössen. De har två eller tre gamlingar som av olika anledningar inte kan flyga och är permanent boende hos the carzy bat lady med familj. Bibi var en tjock fladdermusdam som blev helt besatt av handremmen på min kamera. Hon höll fast den och slickade på den frenetiskt och bet och slickade och om jag flyttade mig så blev hon helt vild och följde efter mig. Tyvärr är bilderna på fladdermössen inte så bra. Men det var ju inte stilla i mer än en mikrosekund. De var mer som kattungar på speed.

Jag fick också hälsa på en blue tounge som väntade på att en ny svans skulle växa ut samt en sugar glider som var något av det sötaste jag sett. (Bildgoogla, hon var för söt för att jag skulle kunna släppa taget och ta en bild). Hon hade blivit fångad av en katt och var på rehab. Nästa gång ska jag få följa med till ett "bat sanctuary" där de har plats att lära sig att flyga och är nästa anhalt innan de släpps ut i det fria. Det blir kul!

Mellanslag

2012-01-22T11:27:00.000Z

Jag är först med att erkänna att jag är seg med inläggen. Men det har varit så mycket jobb sittandes vid datorn att jag inte orkat sitta här mer än nödvändigt. Förra helgen tog vi oss ett rejält avbrott i vardagsting och åkte till Sydney. Helt utan PC och vetenskapliga artiklar-att-läsa. Vi kollade in två "nya" stadsdelar, Newtown och Redfern. Men vi ramlade tillbaka till Surry Hills så småningom i alla fall. där trivs vi bäst!

Har ju också helt glömt att berätta om nyårsafton som vi spenderade under Harbour Bridge, med utsikt över operahuset. Det var ett rejält fyrverkeri! Jisses säger jag bara! Det var rejält trångt att ta sig hem också. Och långsamt! Vi var helt slut när vi äntligen var tillbaka hos Tuula vid fyra-snåret.

Hajbett

2012-01-04T04:53:00.000Z

Jag fräs-läser just nu och har inte riktigt tid med förströelser som bloggning och annat. Dessutom, om jag har tid, går jag ut. Häromdagen gick vi ut och ned till stranden för att snorkla. Vi såg lite fisk och så, men det var lite kallt så vi gick upp och ställde oss för att torka i solen. Som skarvar.

Hur som helst, medan jag inspekterade en skeptisk krabba, började Henrik ropa och vifta. Jag gick efter honom och där ute i vattnet kom ett gäng med stingrockor inseglandes mot stranden. Jag fick en död bläckfisk av några harpunjägare och matade en liten rackare med den. Henrik stod på tryggt avstånd och sa att det där skulle han göra sen.

Tyvärr har vi ju ingen vattentät kamera, alltså inga bilder. Men sen, kanske. Igår kom det förresten en hel karavan med utryckningsfordon ilandes förbi ner mot Avoca Beach. Idag var det på nationella nyheterna. Hajbett! En surfare hade blivit biten av en haj, oklart vilken art. Men han mår tydligen fint. Behövde tydligen inte ens sy. Extra information till våra mammor, läs inte följande rad; Det är förövrigt den stranden vi surfar på.

Till höger skymtar Avoca Beach

A dash of Christmas

2011-12-23T12:42:00.000Z

Lyssnat på Steeleye span, lagat julmat (julveggobiffar, rödbetssallad, veggo-Janssons...), bakat lussekatter, ätit lussekatter (alldeles för många), druckit glögg, skållat mandlar och slagit in julklappar. I shorts. Vit sandstrandsjul är inte på något vis traumatiskt. Däremot kunde ju la familia vara här och bättra på julklappshögen lite.

Tidig tomte

2011-11-30T05:39:00.001Z

Jag kan ha varit ovanligt snäll i år. Mer troligt är att jag har världens bästa kompis.
Lyllos mig!

Superman

2011-11-14T08:43:00.000Z

Lite mycket nu, med läkarbesök och stress. Men ser Superman till att Guldkanta varje dag.

The Huntsman

2011-11-05T02:21:00.003Z

Vider Vidrigson

Jag är inte helt övertygad om uttrycket "hellre en död spindel". Särskilt inte när den dör av klämskada på ovansidan av dörren när man går ut och således faller ner över en, när man sedan ska in. Jag lyckades mirakulöst undkomma denna snubbighet och även den påföljande splatten med grönt innanmäte som droppade ner för att täcka halva tröskeln (ej överdrift). Jag vände mig om, allt detta skedde under en sekund. Såg liket, såg droppen falla, stirrade skräckslaget ned på min kropp för att se om jag fått någonting på mig, men verkar ha klarat mig. Undrar om jag måste duscha ändå. Av äckel. Men hämtar kameran istället. Gåshud över hela kroppen.

Får tag på brorsan på facebook och får lite terapi. Nu ligger den där ute i väntan på att den manliga mannen ska komma hem från jobbet och rädda mig från denna otäcking. Tycker jag har utmanat min spindelfobi (light) tillräckligt idag. Det har liksom runnit grönt slem ned längs dörren plus splatten på tröskeln samt själva spindeln (bild). Det får ändå finnas gränser för vad jag tänker utsätta mig för.

Så jag tog reda på vad det var för en sort, man är ju ändå biolog. Sparassoidea sparassidae. Huntsman spider eller giant crab spider. Tydligen en spindel snabb som satan eftersom det är en rovspindel. (Usch, tycker klart bättre om nätspindlar). I Afrika är den tydligen känd som LIZARD-eating spider. *svimmar* Ni fattar. Sjukt läbbig. Jag som var så glad över våra spindelätande geckos i garaget. Jag vill INTE ha någon inverterad näringskedja här!

Min bror läste sig till följande information "Huntsman är en av de vanligaste spindlarna i Australien, de är helt ofarliga för människor men just för att det ser så groteska och vidriga ut så dör en hel drös om året i trafiken för att de plötsligt ramlar ner på folk som kör så de får total panik o kör ihjäl sig, krockar helt enkelt".
Vi som har taklucka. Känns inte alls lika lyxigt längre...

Fler som ogillar.

Röksignaler?

2011-10-27T11:19:00.001Z

Jag tror den är slut snart. Har skrivit ned alla nummer på en papperslapp. Från att ha varit mobil och enhandsfattad har den övergått till att bli stationär och kräver tvåhandsfattning. Så sticks den lite. Men den fungerar, så jag vill liksom inte köpa en ny. Fast den går som sagt inte att ta med sig ut, den går inte att stänga och den är en smula ohanterlig när det ringer. Så man får vara kortfattad. Och hålla sig hemma.

Bosse Bredsvans

2011-10-21T07:15:00.000Z

Bosse Bredsvans är en liten gecko som bor i garaget. Idag stylade han genom att visade hur man går på väggar. Magiska fötter. Jag bad Bosse att, om han har tid, ta sig an den långbenta spindel som bor precis vid lampknappen. Det är lite obehagligt att behöva sticka in händerna i mörkret, genom spindels nät, för att kunna tända. Och när man tänder så sitter Långben där, preciiis där man har handen. IIIK!

Finfrukost och finshopping

2011-10-18T11:07:00.000Z

Efter att ha sovit som en nedslagen vaknade jag av att regnet öste ner utanför fönstret. Vi packade ihop oss relativt snabbt och tog sikte på en frukostresturang i Surry Hills. Vi kom i grevens tid, för strax efter att vi beställt varsina lyxfrukostar (vi var ju vrålhungriga efter att ha beslutat oss för att inte testa hostelets inkluderade frukost; toast och sylt) var stället fullt. Det kan ha varit den dyraste frukosten jag någonsin ätit. Men garanterat en av de godaste.

Vans, vans, vans.

Cowboyboots, cowboyboots, cowboyboots.

Rockabilly i Surry Hills

Handyman

Vi begav oss så mot Paddington i full sol (med heltäckande klädsel, paraply och utan solglasögon!). Här var det lite mer Bogstadveien än Løkka för att prata Oslodialekt. Vi hittade bland annat en liten skoaffär, högst 16 kvadratemeter stor, men fylld med handgjorda läderskor, sandaler och kängor av en Andrew McDonald. Herr McDonald själv, stod bakom ett skynke och jobbade, förmodligen med fler skor. Han hade förkläde och såg cool ut. Henrik dog av avund. Och önskar sig ett par sådana där randsydda skapelser till julen 2025 ungefär. Jag hittade en fin lädertaska och den efter mycket om och men följa med mig hem Men det är en annan historia.

Dagen avslutades med tåg till Tuula, som hämtade upp oss på stationen och som hade bastu och varsit fotbad klar till vår ankomst. Och välbäddad säng.

Paddington market, sådär spännande.

Henrik fastnade dock här. Länge.

Veggoresturang i Surry Hills.

Här bor man.

Bikespotting

Film med stil i Sydney

2011-10-17T11:52:00.000Z

Vi har varit i Sydney! Den här gången bestämde vi oss för att stanna en natt i centrum eftersom vi skulle på cykelfilmsfestival igen. I självaste operahuset! Inga vanliga filmkvällar för oss inte. Film ska minsann ses med stil!

Övernattningen däremot, saknade allt av stil. Det var direkt motsats till stil. Faktiskt det smutsigaste, skabbigaste och mest stillösa hostel jag någonsin bebott. Jag vägrade använda dushen som stank våt hund, och vars fönster var trasigt och lappat med en halv glasskiva så vem som helst från huset mittemot kunde se in. Jag gick inte ens på toaletten. Och jag tog av mig skorna i sängen, så jag inte skulle behöva nudda heltäckningsmattan, som nog var mer smuts än matta efter århundranden av fotsläpandes över den. Jag sov som en sten dock. Kanske var det svettlukten som gjorde det.

En antikbutik med mycket roliga saker.

They keep painting, we keep painting (keep Sydney colorful)

En gammal och grå hund satt utanför sitt hus och önskade klappar av förbipasserande. Det fick han.

Hus

Men för att återgå till händelserna innan jag sövdes av odörer på hostelet. Fredagen spenderades med att rekognosera nya delar av Sydney. Surry Hills var som Grünerløkka på steroider. Supercoola människor, supertrendiga cafér, intressanta små butiker och spännande boklådor. Vi kände oss hemma med en gång. Supercoola som vi är. Eller det kan också ha varit kaffet och chai’en. Hur som helst, vi fräste runt som två illrar på speed för att hinna botanisera i alla butiker innan vi skulle styra kosan norrut, mot Operahuset.

Kyrkotrappen talar om vad som händer

Holy Kitch

Bästa veggoresturangen

Man med hunden i en påse på magen. Undrar om alla australiensare egentligen är pungdjur?

Operahuset var finare i verkligheten. Riktigt fint och vi kände oss lite hemma där också, lite samma känsla som vid Operhuset i Oslo. Närheten till vattnet. Allt det vita. Vi satte oss på uteserveringen och sippade på den sedvanliga alkoholen som följer med biobiljetten och såg ut över Sydney Harbour Bridge. Inte illa alls. Och filmen var fantastisk. Bill Cunningham, New York. En dokumentärfilm om Bill Cunningham, en streetstyle fotograf i New York, som fortfarande, 80 år gammal, cyklar staden runt för att fotografera stilfulla fashionistas. Spontana applåder utbröt under filmens gång och den gav upphov till många skratt och hejjarrop. Den var f-a-n-t-a-s-t-i-s-k. Punkt.

Bonde söker fru

2011-10-13T05:18:00.000Z

Dag två åkte vi en tur till Port Stevens och gick upp på en liten topp, Tomaree Headland Lookout. En rätt fantastisk utsikt! Efter ett litet stopp hos Murray’s brewery där vi inhandlade framtida proviant och på en Avocado-odling där vi köpte nyplockat återvände vi till Pälsmössan och resten av gänget.

Jag saknade pälsmössan efter bara tio minuter. Jag tror höns har samma inverkan på kropp och själ som katter. Och tuppar har ungefär samma inverkan som Idde. Gemensam nämnare; decibel.

Utsikten åt ena hållet från Tomaree Headland Lookout.

Vägen upp

Henrik har muterats till en bonde

Pälsmössan!

Tjejerna i frukostproduktionen

Två chickens

Han är till salu.

Resten får ställa sig i Coward's corner

Från ett hönshus till ett annat.

2011-10-12T06:24:00.001Z

Vi har ju ägnat tid åt att prova oss igenom en massa olika australiensiska ölsorter. Den godaste ölen visade sig komma från ett litet bryggeri två timmar norr om vår position. Henrik bestämde att vi skulle ta en tvådagars dit. Han hittade ett boende med gångavstånd. Men det är på en farm, sa han.

Han var nog inte helt klar över vilken lantlolla som döljer sig under mitt skinn. Det blir skitbra, sa jag, och talade inte om för honom när på dygnet tuppen gal. Vi bokade två nätter.

Söndag förmiddag fräste vi in till gården på Bob’s farm i ett moln av damm. Så snart vi klivit ur bilen hade vi en liten svans av kvackande och kacklande hönor och änder efter oss, jag var salig, Henrik en smula skeptisk. Vår lilla stuga låg mellan fårhagen och kohagen och alla små stugor hade varsit hönshus där man fick plocka ägg till frukost. Henriks skepsism avtog en smula när hönan vi döpte till pälsmössan dök upp. Hennes löpstil var något bland det roligaste jag sett. Vilken höna-böna!

Vår lilla stuga

Pälsmössan och pälsmössans kompis

Nåväl, efter att vi lastat in packningen i stugan begav vi oss mot bryggeriet, till fots. Gångavstånd i Australien motsvarar svenskt krypavstånd, så vår värdinna föreslog att vi kunde ta bilen och parkera den vid deras hus, halvvägs till bryggeriet, och gå därifrån. Dit var det cirka 300 meter. Vi gick.

På Murray’s var det fullt hålligång med trubadur i klassisk after-skistil trots att solen just nått zenit. Vi beställde varsin öl på tapp i väntan på dagens rundtur, som avgår klockan två varje dag. Jag tog en Dark Knight, en fullblodig porter mitt på blanka dan och Henrik, en Double IPA, stark som satan. Lite lagom brisiga följde vi snart en liten man runt på det lilla bryggeriet och fick veta ditt och datt om öl. Turen avslutades med ett smakprov av alla sorter de hade på tapp. Efter det valde vi ytterligare varsin öl plus en stor skål med ölmarinerade potatisbåtar med aiolidip. Vi jäste i solen. Tur vi skulle gå hela vägen hem igen.

Valmöjligheter

Klar till nyår

Valmöjligheter på tapp

Sådärja

Vi anlände gården lagom till dess att djuren skulle få mat. Varje dag, klockan halv fem, får alla gäster följa med och mata djuren på gården. Henrik iklädde sig ett par endamålsenliga gummistövlar (dock ej det märke som man uppenbarligen ska trava runt i kring Karl Johan). Själv lider jag av svår allergi mot detta skodon och tar det endast på i absoluta nödfall, då i kombination med galonbyxor och hängslen (läs; ALDRIG till kjol eller andra vardagsplagg, över min döda kropp!).

Traktorn

Henrik valde stövlar

Jag valde något annat

Henrik var skeptiskt. Som vanligt. Han är ett sånt stadsbarn! Men efter lite tvång klappade han tjurarna, höll i de små kycklingarna (här började hjärtat smälta en aning), bar lite på en killing (här hade hjärtat förvandlats till en smältdegel), matade baggarna och höll i den fina diamantpytonormen. Sistnämda var nog förenat med mest skepsism. Han mjölkade dock inte kossan, men det gjorde jag. Jag var en naturbegåvning, sa mästaren. Så klart jag var.

Buskillingen

Mata kossorna

Timmy, lilla kalven vars mamma var en mjölkko. Tur han fick komma till Kokkaburra farm.

När dagen började närma sig sitt slut fick vi erbjudande om att följa med Louise, värdinnan, till hennes hus för att mata vilda falangrar (possums). Det var bara speciellt utvalda som fick göra det, tydligen. Och det var tur att vi var av den speciella sorten, för de var bland de sötaste djur vi sett. Tyvärr hade vi inte med oss kameran, så den lilla mamman med en liten, liten bebis i sin ficka på magen får ni föreställa er. Tänk vansinnigt sött. Och så smaskade de dem när de åt brödet. Vi somnade innan klockan var tio, jag tror kasnke det var av sötchock.

Morgonpromenad

2011-10-07T22:09:00.000Z

Vi brukar starta morgonpromenaderna med att springa över vägen och kolla över kanten. Blicka ut över horisonten. Jag har väntat på valarnas återkomst från vinterns uppehälle kring ekvatorn länge nu. Honorna föder sina kalvar i varma vatten under den Australiska vintern, varefter de migrerar med sina kalvar söderut, mot mer näringsrika hav för att äta. Och deras vandringsväg går förbi vårat hus, kan man säga. Så äntligen fick vi syn på två ryggfenor röra sig i sakta mak. Henrik fick springa och hämta kikaren och med den kunde vi se två knöliga nosar sticka upp med jämna mellanrum, efterföljt av de nästintill löjligt små ryggfenorna, en liten och en stor. Knölval, check!

Morgonpromenaden fortsätter mot North Avoca, en liten bukt med fantastiska hus och en helt fantastisk strand. Vi går därefter tillbaka mot Terrigal och följer vägen på ovansidan av grytan som utgör vår hemby. Utsikten är fenomenal. Vi sick-sackar ner mot centrum, följer Terrigal beach tillbaka hem, med en liten avstickare till the Skillion, den lilla utkikspunkten med perfekta trappor för träning. Så sista backen tillbaka hem efter en dryg timme i träningsskorna. Perfekt start på dagen.

Märkliga flaskborstformade blommor

Henrik längs north Avoca beach

Utsikt från the Skillion, mot Terrigal beach

Utsikt från the Skillion åt andra hållet. Här såg vi valarna, fast från kanten på motsatt sida. Vi bor precis till vänster om det vita huset, mittemot det bruna, som man ser tydligare om man klickar på bilden.

Vildkatter i posten

2011-10-06T03:24:00.002Z

För ett par dagar sedan låg en avi i brevlådan. Det visade sig vara ett paket från min bästis Hanne. En liten galen leopardfläckig necessär full med smink till ”a wild thing” från Too Faced! Vilken lyx! Och så blir man ju alldeles varm i hjärtat!

Idag låg ett nytt brev i posten. Självförvållat denna gång. Jag behövde en musmatta, men efter att ha sökt igenom utbudet på hemmaplan fann jag att ingen kunde mäta sig med den lilla matta jag en gång såg i en svensk Elle Interiör. Det var säkert fyra år sedan jag läste om den lilla miniatyrreplikan av en tibetansk bönematta med en tiger på, så hoppet att finna den var litet. Men så hittade jag liknande miniversioner av orientaliska mattor på the Metropolitan Museum of Art i Sydney. Dock var det ju tigern jag ville ha. Så jag googlade. Och hittade! Qui google invenit!

Problemet var att den bara fanns i Amerikat och portot för den lilla musmattan till OZ gick på mer än själva musmattan. Kändes ovärt. Jag kontaktade så min kompis, som tillbringar sin tid att meka Black Hawk-helikoptrar på en militärbas i Virginia, och frågade om han kunde tänka sig att vidarebefordra min tiger mot en flaska öl. Det kunde han. Värt! Väldigt praktiskt att ha kamrater strategiskt utplacerade i olika delar av världen! Tack Ivar, du ska få en riktig fin-öl när vi ses nästa gång!

Musmattan visade sig vara finare än finast! Och man kan skrubba den med såpa. Ovärdeligt smidigt för en klumpeduns som jag.

Buddhadivanen och trebenta karteller

2011-10-04T10:53:00.001Z

Det börjar likna något i våran lilla Buddhahörna. Vi lyckades pruta lite på madrassen och fick den tillskuren så den passar de finfina, nymålade byggpallarna. Vi har köpt en hög med sittkuddar från en liten flummig indoaffär och det är väl det än så länge.

Så var det borden då förstås. Såg ett set om tre till 2200 spänn på en svensk antikhandel online. Vi betalade väl en tiondel ungefär. Hur som helst, de passar i alla fall alldeles perfekt i höjdled, dikt an vår gigadivan.

Dessutom visade det sig att den nedre, nakna delen, passade alldeles utmärkt som hjälpmedel för vår snoddbaserade träning. Tre flugor i en smäll; soffa, gästsäng och träningsredskap!

Klickbara bilder!

Fiffigt fynd

2011-10-02T03:28:00.000Z

På Farmers Market hittade jag en liten söt plånka för en spottstyver. Fin va!?

Vackert skräp

2011-09-30T12:17:00.000Z

Idag har vi jobbat hårt med Buddhacornerprojektet. Måla, tvätta, mäta, leta. Vi tog en sväng till The Entrance, en rätt sorglig byhåla. Det har tydligen varit en riktig turistmagnet, dit folk från Sydney åkte på helgerna för att vila ut i närheten av havet. Nu känns det som om allt bara är gjort av gammal smutsig plast. Men vi åker dit av två skäl. 1. Farmers market, där bönder säljer närproducerad mat som frukt, grönsaker och ägg. 2. Längs en av de risiga, tungt trafikerade gatorna ligger en hel radda med second handbutiker där man kan hitta en del skoj. (Det var här jag fann mitt lilla favorit-kiwi-fat.)

Beautiful Garbage

Lost and Found

Idag åkte vi dit av skäl 2. The Buddha corner är fortfarande i utvecklingsstadiet och vissa element saknas. Bord til exempel. Vi hittade ett stympat set med bord från Kartell. Vi kan väl erkänna att vi inte visste att satsbordet skulle innehålla tre delar, men det gör ingenting. Två bord räcker fint och vi betalade inte så många kronor. Efter en runda på Google kan jag konstatera att vi gjort ett rätt schysst köp ändå... Bilder kommer snart. (Appropå bilder, ni kan klicka på alla bilder för att se dem i originalstorlek).

En låda godis

2011-09-27T01:28:00.001Z

En postman knackade på en dag. Under armen hade han en låda från Sverige. Den innehöll ren kakao, utan mjölkpulver och socker som de blandar ut all kakao med här (gift för en laktosintolerant). Te! Te är vansinnigt dyrt här, vilket ju är väldigt märkligt med tanke på närheten till Asien. Te säljs i påsar, alternativt i små lyxiga tebutiker. När vi skulle köpa burkar till allt te vi fått, gick vi bet. De som säljs finns bara i små små storlekar, antagligen för att ingen har råd att köpa mer än 50 gram med te åt gången. Henrik blev så glad över att hans favoritte var med i lådan. Lyx! Riktig kanel. Här säljer man något som heter Cassia under namnet kanel. Dem försöker lura i folk att det smakar precis som kanel, men det gör det inte. Och till sist choklad, det kan man ju aldrig få för mycket av särskilt inte Krav och Fair Trade-märkt. Bortskämda blir vi. Till och med på avstånd.

Hell of the north

2011-09-24T13:33:00.001Z

Då var det Henriks tur att önska bio. Det är en cykelfilmskväll i Avoca på fredag, sa han. Jag såg framför mig något i stil med alla extremsportsfilmatiseringar vi tidigare sett; en inrökt klubblokal med storskärmsvisning av extremgalningar och en publik full av öl. Henrik ringde och beställde biljetter och fredag klockan 7 styrde vi kosan mot den lokala biografen.

När vi kom fram till kassan för att hämta ut biljetterna fick vi inte bara två ingångskuponger, vi fick också tillbaka de 20 dollarna vi betalt. Varenda cent. Intressant tänkte jag samtidigt som vi blev lotsade till baksidan där våra biljetter, som vi alltså inte längre betalt för, också fungerade som en bong. Bakom ett bord stod en bartender och serverade öl och vin. Vi kände oss som ekonomiska brottslingar.

Inne i biosalongen var det i det närmaste fullsatt men vi hittade två platser bredvid ett äldre par där vi slog oss ned. Strax därefter började en märklig radda med uppenbart hemmagjorda reklamfilmer rulla på bioduken. ”With cake and bubbly then the New Ballroom Ragtime Dance Orchestra playing live and the classic Gershwin film Rapsody in Blue, Gershin’s birthday celebration!” Kort och gott; tårta, champagne, livemusik och biofilm. Jisses.

Så började, en vad jag trodde, liten animerad kortfilm. Som blev längre och längre och till slut insåg jag att den nog var rätt lång, att det faktiskt var själva filmen vi skulle se. Först satt jag mest och undrade; Vad i hela friden är det här? Genialiskt, galet, begåvat. Det var en helt makalös film. Hela filmen bygger på musik och pantomin, inga konversationer, ingen berättarröst, ingen text. Fantastiskt. Vi blev helt tagna. The Triplets of Belleville.

Innan film två gick vi ut i foajen och köpte te och varsin kaka. Trottoaren utanför var blåmålad med massor av vita stjärnor, samt en och annan filmstjärna. Inne stod det saker högt och lågt, rader av Tiffanylampor i olika storlekar och former, beach-cottageinteriör, dockvagnar. Allt till salu. En rätt underlig mix. I en biograffoaje.

Film två var en fin dokumentär om en australienare som vann ”Hell of the North”, Paris- Roubaix. Tänk 26 mil, varav närmare 6 över kullersten, på en racercykel. Jag vet ju i och för sig att det riktiga helvetet norr är mycket längre. Och kallare. Och mörkare. Vintern, på ren svenska. Prova det på en racercykel.

Nä, tänkte väl det.

Världens snabbaste Indian

2011-09-18T10:52:00.000Z

Vi såg ett plakat med reklam för en rockabilly-festival när vi var i Newcastle förra veckan. Under lördagens aktiviteter ingick bland annat The world´s fastest Indian på en drive in theater. En av världens bästa filmer på drive in. Måste självklart ses!

Vi packade med oss en påse mat och lite filmsnask och tog Subban norrut. Vi hade varit smarta och skrivit ut en karta från Google map och körde mot den plats som uppgivits på festivalsidan. När vi svängde av motorvägen, hamnade vi ganska snart ute på vischan. Vischan. Henrik blev omedelbart skeptisk och deklarerade att han absolut inte trodde att det kunde vara här. Trots att vi hittade en liten gård med en stor filmskärm, mittimellan en inhängnad med små rådjur och en get. Henrik blev otålig. Jag smög mig in på ägorna, men ingen människa syntes till. Inga plakat, ingen information, ingenting.

Jag gick med på att åka in till Newcastle för att söka mer information. Jag tror egentligen detta var förklädd övertalning att istället åka till Cooks Hill, sätta oss på en uteservering och lapa te i solnedgången. Men jag var ivrigare än Henrik kunde ana.

Efter en runda till damerna på turistinformationen, en promenad till biljettservicen och en tur till en park där dagens rockabillyaktiviteter hade ägt rum fick jag till slut reda på var den där drive-in bion låg. Are you from around Newcastle? Frågade killen som jobbade med att plocka ner en scen. Han blev alldeles uppspelt när jag visade broschyren och pekade på platsanamnet för filmvisning. Han bodde precis i närheten, nämlgen, och det var uppenbarligen inte en plats som gemene man kände till. Do you know Minimi? Klart jag visste, “där den där brandstationen ligger”, preciserade jag. Ajust, sa han och blev säkert riktigt imponerad över att en vilsen svenska i Australien visste att det låg en Deer Farm i närheten av Dog hole road i Stockrington.

Väl tillbaka vid den där skärmen mitt i mellan geten och rådjuren såg vi fortfarande inte en käft. Men snart kom en vit pick-up insladdandes på gården med en ung tjej vid ratten. Jag frågade om hon kanske visste något om det här evenemanget. Hon pekade upp mot boningshuset och sa att det var hennes morbror som styrde med det där. Bara gå in och knacka på, sa hon. Henrik satt kvar i bilen.

Inne i skumrasket till den inglasade balkongen satt tre män kring ett bord och drack. Pre-movie drinks, sa de när jag frågade om det skulle visas film där. Strålande, sa jag och dirigerade Henrik och subban in mellan huset och torkvindan över gräsmattan. Han var skeptisk men sken upp när han fick se de gamla stolparna med högtalare som man hänger på insidan av bilfönstret. Henrik hade nämligen berättat för mig att sådana har man inte längre nu när allt digitaliserats. Det skulle visa sig att här var allt annat än digitaliserat.

Medan vi väntade fick vi snosa runt i projektorrummet och beundra den fantastiskt fina lilla biosalongen som låg i källaren. Filmrullar låg staplade överallt och utanför visades urgammal reklam på diabild medan knastrig klassisk musik spelades i högtalarna. Filmen var precis lika bra den här gången också. Kanske lite bättre, med tanke på omständigheterna. Episkt. Som brorsan skulle uttryckt det. Kanske det mest utlimata sättet att avnjuta The world´s fastest Indian på. Aaah, vilken kväll!

Reklam för att köpa en plats i rymden. Säkerligen en bra investering.

Blixtbild på den gamla högtalaren. Och Henrik förstås.

the Buddha corner

2011-09-13T10:26:00.002Z

Lite sporadisk korrespondans härifrån södern. Mesta tiden framför datorn ägnas åt det jag kom hit för att göra. Typ. En dag framöver ska jag precisera vad det egentligen innebär, men än så länge är allt i startgroparna och jag insuper mest bakgrundsinformation för tillfället. Föga intressant för en utomstående skulle jag tro.
Innomhustiden spenderas också genom att förfina och förbättra vårt hem. Nu är alla stolar färdigmålade, hyllan likaså. Vi insåg att vi varken hade lust eller medler att skaffa oss en traditionell tv-hörna med soffgrupp och bord. Mest sannolikt hade det inneburit en gammal nedsutten blommig soffskapelse som troligtvis något husdjur kissat i. Vi skärmade därför av halva vardagsrumsdelen med hyllan där vi tänker oss en framtida gästrumshörna (det egentliga gästrummet har ju tilldelats epitetet Walk in Closet).

Den röda tråden

Mellan fönster och hylla har dock ett initaialt soffsubstitutprojekt startats. Arbetsnamn; the Buddha corner. Tänkta ingredienser för the Buddha corner inkluderar gatsten, byggpallar och ölflaskor i form av buddhafigurer. hehe

Den ekonomiska begränsningen ökar definitivt graden av kreativitet och fantasi. I lägenheten på Frogner fanns andra begränsningar, dessa klart mer inspirationshämmande och, till viss grad, förenade med prestationsångest. Här skiter vi i alla inredningskonventioner och jag tycker det är kul att scanna inredningsbloggar igen!

Gammal mjölflaska

I Newcastle införskaffades en schysst plansch, bioaffischen till Easy Rider. Hemma hade vi ju tidernas coolaste bild, just från den filmen, ovanför sängen. En röd tråd. I en annan helt galen, gigantisk, antikaffär hittade vi en gammal mjölkflaska. Perfekt till bordsvattnet. Jag har också samlat några gamla kartonger och limmat på tygresterna från stolsdynorna, för lite förvaring av allehanda ting. Så det tar sig!

Newcastle

2011-09-10T12:45:00.000Z

Vi gillar! Kanske säger våra bilder mer än tusen ord. Vi provar:

Inget stadsbesök

2011-09-05T00:03:00.000Z

Det visade sig att arbete pågick på järnvägslinjen mellan Gosford och Newcastle under lördagen. Det innebar att vi skulle bli tvungna att ta bussen och få två timmar extra resväg. Det orkade vi inte. Så vi åkte till The Entrance istället och gick på ”Farmers marked” och köpte grönsaker, frukt, honung och ägg från lokala bönder.

Subban!

Henrik kikar in i ett träd som blivit bushbränd.

Den obligatoriska kängruskylt-bilden. Henrik immiterar.

Idag, söndag, tog vi subban och körde norrut mot en nationalpark för att gå en långpromenad i bushen. Det var inte helt lätt att hitta dit och efter att vi slagit varandra med olika kartböcker så hittade vi in, bilvägen. Så det blev terrängkörning istället och vi såg var alla de där gigantiska jeeparna med snorkel hänger på helgerna. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Men det blev bra ändå.

En av alla hundra stränder.

Jag lyckades trampa i en hundskit. Jag höll på att dö av äckel och Henrik höll på att dö av skadeglädje. Vi stannade till vid en strand och jag tänkte att jag skulle skölja av mina skosulor lite extra. Det blev hela skorna och en bit av byxorna. Snyggt. De blev rena i alla fall.

Jag springer för sent.

Salt regn och söta pinnar

2011-09-01T11:54:00.000Z

En vandrande pinne på våran garageuppfart!

Nu är det officiellt vår här på den här sidan jordklotet. Nice! Förhoppningsvis blir det mindre regn framöver. Inte för att det egentligen varit mycket att skryta om på den fronten, men regnet här är salt! Våra nytvättade fönster blev snabbt igenklibbade och våra fina balkongmöbler började omedelbart rosta.

På promenad

Annars gör vi väl som vi gjort senaste tiden. Jag pluggar. Henrik söker jobb. Så går vi en promenad ner till stranden och får sand mellan tårna. Så går vi hem och Henrik lagar farligt god mat. Han lagar så god mat att efter en liten vila så måste jag dra fram träningsmattan och utföra vissa arbetsamma övningar för att motverka tyngdkraften som medföljer sopporna och grytorna.

Häromdagen lyxade vi till det och tog en fika på ett litet mysigt café här i Terrigal. Vi tog dubbla te- och kafferansoner och läste tidningar och bara degade i flera timmar. På lördag tänkte vi ta tåget till Newcastle och inspektera den staden. Till dess: tjingeling!

En Noisy Minor dök rätt ner i hinken under vår balkong.

Noisy Minor på tork

700 dagar

2011-08-31T04:32:00.006Z

Jag har inte drömt om Idde på flera dagar nu. Innan har jag drömt om hennes lilla ansikte varenda natt och vaknat med ångest över att det är två väldigt långa år tills hon kommer spatserande över sängen på morgonen och jamar frukost. Ta inte illa upp, ni läskunniga organismer, men er saknar jag inte nämnvärt. Än i alla fall. Dessutom finns det ju teknologiska uppfinningar som gör detta enorma avstånd långt mindre mellan oss. Mellan mig och min katt är det fortfarande en gigantisk rumtid av vad som känns som ingenting. Och samtidigt allting. Hela mellanöstern, för bövelen. Och 700 dagar.

Bomber och granater, det blåser i mina morrhår!

Kapten Flytväst

Den här dåren saknar vi också. Mycket. Leon!

Stilsäkert sällskap

2011-08-24T12:12:00.000Z

En långhelg i Sydney. Inte för att vi skulle lata oss precis. Fortfarande är allt mest att bocka av saker från den evighetslånga ”att-göra-listan”. Vår finbil hade lite trubbel med fläktremmen, så vi åkte till Paul (bilsäljaren) och dem bytte ut den. Nu är den ny! Först efter lite tjat visserligen. Men det var gratis. Gratis är bra för en student och en arbetslös.

Vi åkte förbi IKEA på vägen för att inhandla lite saker som gör livet lättare. Sänglampa till exempel. Vi hittade en till fem dollar och efter lite funderande kom vi fram till att vi nog klarar oss med en. Fem dollar sparade! Vi var väldigt smarta och köpte stora dunkar med olja till billigt literpris för några veckor sedan. Dock insåg vi snart att det är högst opraktiskt att försöka hantera de där gigantiska tunnorna till vardags och vi behövde små flaskor för ändamålet. De vi hittat har emellertid varit vanprydda med målade oliver eller andra blomstergirlanger och alldeles för dyra. På ”Hot Dollar” fick problemet en lösning. För $2.50 fick vi två små oljekorkar som passade precis i två gamla ölflaskor. Genialt!

Sydney har ändrat karaktär. Eller det är väl snarare jag som anpassat mig kanske. Men staden har gått från att vara ganska skränig och skräpig till mångfaldig och spännande. De unga asiaternas klädstilar är inspirerande (bör kanske påpeka att de inte ser ut som seriefigurer) med vassa silhuetter och knivskarpa attityder. Henrik, fashionistan i familjen, blev haffad av en streetstyle-fotograf från Daily Telegraph och förevigad i en stilsäker pose! Tyvärr har jag inget bildbevis. Men ni kan ju tänka er själva. Norwegian cool.

Inga mirakel

2011-08-21T06:31:00.000Z

Vi steg upp relativt tidigt. Tidvattnet stod som högst halv tio i morse och vi åt frukost innan vi spatserade ner till stranden. Nu ska det surfas, tänkte vi. Moder natur tänkte något helt annat. Vågorna var totalt oförutsägbara och dumpade rätt ner i ett virrvarr av skum och strömmarna var starka. Inte alls kul alltså och jag gav upp redan efter en kort stund. Eftersom vi bara har en bräda för tillfället, så kastade sig Henrik ut i vågorna efter mig. Jag var lite omotiverad efter de senaste dagarnas surf-antiklimax och stod och blängde på de tre-fyra riktigt duktiga surfarna som tagit en fin våg i besittning, men som ändå blev ordentligt omkullkastade av de obarmhärtiga vågtopparna.

Henrik erkände sig snart också besegrad av havets makter och vi gjorde oss klara för att gå hem. Då ser vi att vänster fena är helt avsliten! Vi hade alltså inte sådan tur som vi hoppats igår. Jag måste erkänna att jag var en smula skeptisk men efter att ha gått igenom min bräda säkert fem gånger utan att hitta några märken så började jag tro att den klarat sig. Antagligen sprack gängan till fenan när vi krockade och när dagens starka vågor fick tag i dem så revs den av. Bittert.
Den halvt tandlösa gubben fick ge ett nytt utlåtande. 30 dollar. Plus en ny fena.

Krocktest

2011-08-17T02:15:00.000Z

Jag har övningskört. Det är riktigt läskigt att sitta på fel sida av bilen och köra på fel sida av vägen. Rondeller är inte värst, tvärtom, högersvängar och slarviga parkeringshus däremot! Vi gjorde nog ganska klokt i att köpa en ordentlig bil med allehanda krockutrustning. I det här landet finns det många stora bilar som man inte vill möta på fel sida. Enorma, stridsvagnslika, med kofångare som gallergrindar, och med snorkel! Och så lastbilarna, de är helt monstruösa. Men det gick ganska bra ändå. Inga repor i lacken!

Henrik, blivande balettdansös på surfbräda, övar på piruetter.

Henrik däremot, krocktestade sin surfbräda. Han provade att ligga precis bakom mig i en våg och lyckades därvid med konststycket att slå sönder sin hårda epoxybräda mot min glasfiberbräda. Min lilla gröna klarade sig dock, vilken makalös tur! Hans bräda måste ha träffat fenorna på min bräda. Nu har i alla fall Henrik lärt sig, den hårda vägen, att hålla sig undan andra surfare!

Vi tog med oss minimalen och åkte till en halvt tandlös gubbe i närheten av The Entrance. Han kisade lite på den lilla uppskrapade ytan och tog av sig ansiktsmasken i papp och sa; inte så farligt, 20 dollar mellan tummen och pekfingret. Det luktade starkt av epoxy och på väggen hängde en pytteliten bräda med en tackhälsning från en världsmästare. Gubben gav oss ett visitkort och sa att ”den är väl klar om ett par tre dagar” och så var det med det.

Baksidan

2011-08-10T13:55:00.000Z

Henrik springer runt halva Central Coast med sin väska slängd över axeln, fullproppad med kuvert rymmandes sin CV. Outtröttlig. Nästan. Jag hoppas innerligt att han får jobb snart. Klart han får jobb. Men ovissheten om när ger en liten bakgrundsoro.

Jag fick veta att de delarna av mitt projekt som jag mest av allt såg fram emot, troligtvis inte blir av. Testundersökningarna tidigare i vår hade inte gått som planlagt och min handledare tyckte inte jag skulle ägna tid åt något som kanske inte alls fungerar. Jag blev besviken. Riktigt besviken. Men jag har bestämt mig för att bita ihop och hitta det intressanta med laborationerna och ägna fritiden åt egna fältstudier istället. Det finns ju så ofattbart mycket att lära här. Tänk att vi ju inte ens visste vad den allra vanligaste fågeln hette när vi kom hit. Ungefär som att inte veta vad en skata är hemma. Eller en tall eller en gran.

Blixtar och dunder

Inte heller vet vi vilket smör som är godast. Eller vilken öl. Så vi gör utvärderingslistor, ger betyg och provar, nosar och smakar oss igenom matbutikernas sortiment av ost, lakritssorter, mjölk och allt annat. Efter att vi fick internet så är inte lappsjukan så påtaglig längre och fram till dess vi lyckas utöka vår vänkrets med lokala medlemmar så har vi ju i alla fall varandra. Känner vi oss lite håglösa och ensamma så kan man ju alltid springa över vägen och se på blixtarna som lyser upp horisonten. Eller kränga på sig våtdräkten och tassa ner till stranden, barfota med brädan under armen.

Att ha havet så nära är en fantastisk lyx. Och även Henrik har förstått det fina med att ligga ute på havets vågade våg och samla mod för att våga sig på att paddla på de största vågorna och förhoppningsvis mästra dem. Eller bemästras och hamna i den beryktade tvättmaskinen. Hur som helst, kul är det och glad blir man.

Glad :)

Hönshuset

2011-08-05T04:10:00.001Z

Kryddburkarna som man inte kan låta bli att sniffa i då och då, kardemummafrön, peppar, anisstjärnor och kanelstänger. Det lilla Kiwi-fatet är ett loppisfynd, precis som glasflaskorna. Skålen med indiskt efter-maten-godis är köpt på Directly fron Japan.

Jag har fått en del önskemål på mejl om bilder på vårt hem här i Australien. Vi har ju knappt hunnit flytta in och än mindre skramlat ihop tillräckligt med möbler! Vi letade egentligen efter en möblerad lägenhet, men dem var svårfunna och efter vad vi fått höra så ska vi vara glada att vi fick en lägenhet så snabbt, eller till och med över huvud taget! Dessutom fick vi ju faktiskt en vi verkligen ville ha!

Lilla Hönshuset. Övervåning, balkong och garage tillhör oss.

Ni får nöja er med delar av lyan än så länge. Övervåningen är vår och så bor en ung tjej under. Ägarna har en liten tornformad lägenhet på baksidan som de endast använder under helger eftersom de bor i Sydney till vardags. Vår del består av två små sovrum, badrum med badkar och separat dusch, ett stort vardagsrum som består av en matsalsdel, en vardagsrumsdel och ett litet krypin där vi gjort kontor. Köket är litet men ändå tillräckligt och det ligger också öppet mot hall och matsal/vardagsrum. Så har vi balkong! Vi har tyvärr inte utsikt mot havet, men man ser det från köket. Ifrån det stora fönstret i vardagsrummet däremot, har vi koll på nästan hela byn och det är ett perfekt för fågelskådning!

Matsalsdelen, snart kommer två stolar till, en förlängningsdel till bordet och en hylla som för närvaraande står i garaget i väntan på lite TLC. Så tänkte vi ha en karta över Australien på väggen. Till vänster skymtar kök och hall.

Minikontoret, ett litet krypin "bakom" matsalen, till höger det stora vardagsrumsfönstret.

Jag hittade en poster där "min" lilla haj fanns med! Var så klart tvungen att köpa den!

Utsikten från vardagsrumsfönstret, golv till tak. balkongen som skymtar tillhör, tyvärr, ägarna. Vi klagar dock inte på utsikten!

Från köket och balkongen skymtar detta fram. Första natten undrade jag om det var havet jag hörde, det stormade ute och det kunde ju varit vinden. Vi visste inte riktigt hur det såg ut på andra sidan vägen, trodde det låg en massa hus på slänten, men det visade sig att det är stup rätt ner till havet bakom jordvallen. Så det låter bra när svallet slår in över klippväggen.

Vårt lilla sovrum. Observera de fantastiska gardinerna, som vi naturligtvis INTE köpt. Hoppas kunna byta ut dem en vacker dag. Sängen är den absolut billigaste från IKEA och sängborden kombinerad handuks-respektive lakanförvaring från Bunnings (motsvarigheten till Bauhaus). :)

Sovrum två (det största) har fått bli en walk-in-closet. För att vi har sååå mycket kläder. Eller för att det inte finns en endaste liten garderob i hela huset.

Billigaste hyllan hittade vi återigen på Bunnings. Alla fina burkar är till låns från Tuula. Bäst att packa in maten, det är tydligen mycket kackerlackor här längs the Central Coast. Blä!

Krokon, kackerlackornas skräck, fick följa med i flytten.

De osedvanligt snygga båthyllorna har vi naturligtvis inte heller införskaffat, men dem fungerar! Lilla pepparkvarnen är också en fin present som fått flytta långt. De snygga och supertunna (som jag gillar) glasen är loppisfynd, tyvärr gick det sjätte i kras på vägen från affären.

Resten av huset får ni sen en annan gång. I vardagsrummet står än så länge bara våra surfbrädor. Sitta hemma i och glo får vi göra sen tänkte vi och sköt upp soffköp. Vi bor ju i Australien, tamejfa*.

Kokaburror

2011-08-03T11:12:00.001Z

Vi har skrattande kokaburror utanför fönstret!

Då har vi äntligen fått internet igen! Vi kör en liten resumé av de senaste veckornas mest intressanta händelser och undviker att ta upp alla rundor till köpcenter där vi jämfört priser och shoppat till förbannelse för att skramla ihop till det allra nödvändigaste i vårt nya hem.

Vårt nya hem ja. Vi fick det lilla hönshus som vi hoppats på! Tydligen hade vi tur, för det är lite brist på hyresrätter här i dessa nedgångstider. Den var visserligen i dyraste laget för vår budget, men så visade det sig att vatten och el var inräknat! Som julafton!

Om man går över vägen från hönshuset, i exakt två minter, så kommer man hit. (Jag har klockat.)

Så köpte vi till slut en bil. Jag höll nästan på att bli galen av de där bilsäljarna. Riktigt lusiga skurkar är vad dem är! Men vi fick en fin en, lite dyrare än vad vi tänkt den också, men attans vilken pärla. En Subaru Forester, som ska klara av alla äventyr som vi tänker ta med den på och som också rymmer allt vi tänkte ta med på färden. I detta allt inkluderas nu två surfbrädor. De finaste tillskotten i vår prylsamling.

I söndags steg vi upp HALV SEX, för att kolla på soluppgången. Det var värt det.

I lördags tog vi ledigt från allt en dag (allt är allt som måste fixas och som har upptagit all vår tid sedan vi kom hit; bankkort, telefon, internet, söka jobb till Henrik, köpa soppslevar och osthyvlar, omregga bil, måla stolar, fylla i papper, studentkort, NRMA-kort, kolla försäkringar, Wollieskort, fylla i fler papper, studentkort och tusen andra saker). Så i lördags då, gick vi för första gången en liten promenad i Terrigal. Vår lilla hemby! 7 minuter tar det till beachen.

Henrik vaxar.

Vi råkade naturligtvis ramla in i en surfbutik (jag tror trottoaren sluttade lite just där utanför) och så VIPS hade Henrik köpt en våtdräkt! Oväntat. Så då var ju jag också tvungen att köpa en våtdräkt. Jag passade naturligtvis endast i den allra dyraste vi hittade. Och så var jag ju tvungen att köpa en surfbräda. Så var det gjort! På söndagen hoppade vi i plurret och det var så klart lika roligt som jag minns det. Henrik sa amen och så åkte vi och köpte en bräda till. Sedan dess har vågorna lyst med sin frånvaro och havet är heeelt platt.

Det blev fishtail och Minimal istället för soffa i vardagsrummet!

Men då fick vi tid att slipa och måla färdigt bord och stolar. Vi fick köpa ett sett med 6 stolar och bord för 50 dollar genom vår Australienska extramamma, de var lite trista och mörka, så vi köpte färg och tyg och snyggade till dem lite. Nu är de äntligen färdiga!

Efter och före.

Sidenvägen

2011-07-13T13:24:00.002Z

Idag tog vi bussen mot en av stadens alla bilsäljare. Henrik hade koll. Där borta efter den långa backen, i svängen där. Vid horisonten typ. Vi hittade inte dit vi skulle och vi gick tillbaka, förbi vår utgångspunkt och vidare åt ANDRA hållet längs den där gigantiska huvudleden för att komma till bilfirman. Henrik hade uppenbarligen inte koll. Hume Highway visade sig vara åttioåtta mil(!) lång så vi får väl vara glada att vår trevliga promenad med öronbedövande tung trafik endast varade i bortåt tre timmar. Till råga på allt var han en skurk. Bilsäljaren alltså. Inte helt oväntat kanske. Så vi går fortfarande.
Längs den här nedgångna, smutsiga vägen, som passerar genom något jag gissar hör till Sydneys mindre glamourösa stadsdelar, låg häpnadsväckande slitna kåkar och några gistna butiker som såg ut att endast finnas till i väntan på det rätta ögonblicket för en liten ”brandolycka” eller kinkig vattenskada. Men mitt i mellan de där risiga fastigheterna med stinkande kebabkök och asiatiska möbelbutiker med soffor i marmorimitation uppenbarade sig en liten oas. Högar av japanskt porslin i långa, raka rader. Med fantastiska blommor och prickar, trollsländor, katter, mönster i alla former. Risskålar och tallrikar, små fat och koppar och fantastiska tekannor! Jag fick med mig två koppar och en tekanna. (Tekannan var inte en av de finare utan en enfärgad vi hittade i ett hörn för 9 dollar, de andra kostade närmare 100 AUD men jag tyckte den var ganska okej ändå.) Och banken har sagt ja till mer japanskt porslin!

Kastat in handduken

2011-07-12T13:51:00.000Z

Litet sammandrag

2011-07-11T11:23:00.000Z

Terrigal Beach

Häromdagen var vi tillbaka i Terrigal och tittade på en rad lägenheter. Den första gillade vi direkt. Alla får hålla sina tummar här. Igår satt vi och jobbade med ansökan. Det tog en evighet och de ska ha referenser och bevis för allt. Hoppas, hoppas! Vi åkte vidare mot Ourimbah och tittade på campus också, det såg väldigt fint ut!

Idag har vi varit ute och tittat på bil. Vi hittade en som såg fin ut, lagom stor med alla attribut vi önskar oss och bra pris. Men när vi kom hem och läste lite om den så verkar det inte så bra längre, den modellen har nåt fel som gör att man typ måste byta hela motorn. Så nu måste vi nog ut igen och leta bil. Igen. Tråååkigt! Jag vill hellre ha fler par skor.

Sydney shopping

2011-07-08T11:42:00.001Z

Idag åkte vi in till Sydney igen. Efter att ha spenderat några dagar i köpcenter kring kvarteren i Bankstown, där guldbeströdda klänningar i knepiga skärningar matchas till vilt mönstrade sjalar och lackskor har jag oroat mig lite för Australiensarnas känsla för stil. Men detta klädval visade sig, som tur var, vara ett fenomen isolerat till Bankstown.

Väl i Sydney lokaliserade vi stadens fräschaste shoppingscenter och skred till verket. Efter att ha snusat igenom allt från märkliga inhemska trendbutiker med Australienska märken jag aldrig hört talas om, hippa jeansbutiker med Acne- och Nudiejeans (som kostar en förmögenhet här) till Christian Louboutinbutiken hade vi, en, liten, påse. Med en ansiktskräm. Inga svarta klackar med röd sula alltså, suck. Jag hittade en skitsnygg ring från Erin Wassons Luv Low. Men banken (Henrik) sa nej. Banken (Henrik) sa också nej till en Chanelväska för ynka 23 000 kronor. Snåla jävel.

Vi håvade in flera schyssta kommentarer om vår klädsel! Henrik fick naturligtvis kommentarer om sin snygga jacka. ”Overseas, right?” Följt av en längtans suck. Lite mallig blev jag allt när en av damerna i den gigantiska Burrberrybutiken gav mig en komplimang!! :)

När vi kom hem stod bastun klar. Jag övertalade Henrik till att lägga en lermask. Han var inte helt begeistrad. Jag tyckte att han såg ut som en stridsmålad krigare, men han var övertygad om att detta var slutet på hans manlighet. Han rörde sig stelbent med stor misstänksamhet tills han äntligen fick tvätta sig. Men morgonen efter vaknade han och sa; Skinnet är alldeles mjukt! Dock tror jag inte han låter sig luras till detta igen. Hehe

Pippi Pelikan

2011-07-07T14:36:00.000Z

Ny dag! Orkar inte skriva varenda dag, så det blir lite osynk med datum här. Efter gårdagens jet lag-vila så masade vi oss upp vid den tidpunkt vi egentligen skulle ha satt oss i bilen på väg mot Terrigal. Tuula hade också försovit sig, som tur var. Vi kom iväg i alla fall, förbi den svenska flaggan vid IKEA och ut mot Central Coast. Vi körde genom Gosford till Terrigal där vi letade reda på alla mäklare som har lägenheter för uthyrning. Så gick vi ner till stranden. Mitt i vintern och så här ser det ut…

Här kan man nog trivas en stund.

Vi kollade också in närliggande The Entrance, men den byn hade en trist atmosfär. Som en turiststad som blivit så kommersialiserad att ingen längre vill åka dit. Nu är allt bara smaklöst, plastigt och trist. Men dem hade pelikaner! Terrigal däremot fattade vi tycke för direkt, avslappnat och gemytligt. Så vi åkte tillbaka dit, körde de branta backarna upp och ner för att kolla in lämpliga adresser.

Här är man tydligen inte lika, vad ska man kalla det? Hemfixerade. Husen är ganska skabbiga och inredningen är inte helt genomtänkt alla gånger, men vi får väl vänja oss och ta seden dit man kommer, och gå ut. En picknick vid stranden kan säkert liva upp. Hoppas vi hittar något hem där vi kan känna oss… hemma, i alla fall!

Ugly Boots

2011-07-06T10:31:00.000Z

Pigga som mörtar, naturligtvis. Inte sov väl vi efter gårdagens sovmaraton. Men vi bestämde oss att trotsa tröttheten som kom krypande vid sjusnåret och gick upp som avtalat klockan nio. Vi åt en megafrukost för att kompensera det föregående dygnets kaloribortfall och begav oss mot tågstationen. Djupfrysta som torskblock var vi. Satan vad det är kallt inomhus. Ute däremot, gick folk i flip flop och shorts. Jag var dock inpackad i skinnjacka, varm väst och stickad cardigan. Djupfryst som sagt.

Sydney var helt annorlunda än jag föreställt mig. Jag hade kanske tänkt mig staden som ett vänskapligare Cape Town, snyggt, städat, grönt, och vackert med en behaglig atmosfär. Sydney var mer som en stad i södra Kina. Myllrande, smutsigt, skräpigt, högljutt och med oändligt antal skyltar som försöker överrösta varandra. Trötta och aningen förvirrade irrade vi mot Darling Harbour och insåg plötsligt att vi var hungriga. Vi hittade in på en asiatisk food court, ungefär som en asiatisk hötorgshall. Där fanns avhuggna bläckfiskarmar i skålar med ris. De små sugkopparna såg ut som vårtor på en gammal mans arm och jag dog nästan av äckel samtidigt som jag dog lite av sorg för de vackra och intelligenta åttaarmade vännerna. Jag sökte igenom menyerna, allt från handskrivna till fototavlor, efter en vegetarisk rätt. Så beställde vi mat och tog varsin öl. Tror Henrik behövde lugna nerverna, hehe.

Vi banade så väg mot Sydney Aquarium, det var närmast att likna vid en närstrid att ta sig fram genom folkmassan. Inne på akvariet var det också mängder med barnfamiljer där de nyaste familjemedlemmarna vrålade konstant. Som vanligt när jag är på museum önskar jag mig mest av allt en barnfri dag där man kunde få gå i lugn och ro utan barn som tror att man är en del av inredningen och använder en som klätterpelare för att kunna se bättre. Isch!
I alla fall, det fanns många olika hajarter, allt från små söta Port Jacksons, via de perfekta miniatyrhajarna vit- och svartfenad revhaj, till de större Sandtigerhajarna. Fina, fina!

I dagsplanen ingick också att hitta en värmande innesko. Här är ju UGGs grejen och trots att den estetiska tilltalelsen av dessa skodon är lik Crocks, dvs helt horribel, så tänkte jag ge dem en chans. Golven här inomhus har samma egenskaper som permafrost och kylan sprider sig från fotsulorna och ut i resten av kroppen. Till och med Henrik frös svårt i morse. Så, vi provade UGGs, men nej, det var helt uteslutet. De är makabra. För ungefär hundra år sedan började australienska fårfarmare att linda in fötterna i fårskinn. UGLY BOOTS kallades dessa och man har sedan enkelt förkortat det till UGGs. Det säger ju allt. Aldrig i livet att jag betalar 700 spänn för det. Har en känsla av att jag snart kommer svassa runt i ett par rosa Hello Kitty-tofflor med prickar, men då har jag förmodligen i alla fall inte betalat en förmögenhet för dårskapen.

Så nu sitter jag här och fryser.

Törnrosasömn

2011-07-06T10:16:00.000Z

Jag vaknade halv fyra. Klarvaken och vrålhungrig. Smög ut i köket och åt två kardemummabullar. Så satte jag mig och skrev lite, närmare fem försökte jag sova igen. Det lyckades.

Henrik vaknade till och började leta klocka. Tio över fyra, sade han. Kan inte stämma, sa jag. Jag vaknade ju halv fyra. Vi kollade en klocka till. Tio över fyra. Total förvirring! Vi har sovit i 18 timmar!!! Så obotligt korkat att inte sätta på väckarklocka! Jag som sett fram emot att gå på Sydney Aquarium. Efter lite gnäll gillade vi läget, klädde på oss och gick till affären. Vi strosade runt där i över en timme och vände och vred på förpackningar, luktade på konstiga frukter och inventerade kryddhyllorna. Så gick vi hem, lagade kombinerad frukost/lunch/middag och när Tuula sedan kom hem drack vi te åt kex och lyssnade på hennes otaliga äventyr i Australien - och utomlands. Tror det kommer finnas tillräckligt att göra här på fritiden! Vi bestämde ytterligare en resa, whale watching i närheten av Brisbane. Blir nog bra det här!

Så bastade vi igen. En mycket trevlig kvällsritual måste jag säga. Senare var det ju läggdags igen. Det gick inte alls så bra. Så här ligger vi och läser respektive skriver. Väckarklockan är inställd att ringa om en och en halv timma. Kanske borde prova sova en gång till…

We'll Find and You're Fined!

2011-07-06T10:11:00.000Z

Lite flygfebriga och ganska trötta satte vi oss i bilen, kvart över fem på morgonen, på väg mot Arlanda, tillsammans med mina föräldrar och Henriks mamma. Vi fick efter lite om och men checka in, lyckligtvis hos en dam som inte var så noga och vi behövde inte betala övervikt. Vi fick åka med ett tidigare flyg och avskedet blev inte så långt och utdraget som jag befarat. Pappa sa först hejdå redan när vi hoppade ur bilen, men han kom så småningom lommande in i avgångshallen i alla fall. Vi fikade lite där på kanten av en bänk och begav oss sedan till gaten.

Först en timma till Köpenhamn, så tolv timmar till Singapore och vidare nio timmar till Sydney. Efter ett drygt dygn på resande fot såg vi Sydney under oss. Otroligt grönt, massor av träd, med några ovala plättar av skyskrapor och höghus, och så operan förstås. Vi hämtade upp bagaget och begav oss mot den beryktade gränskontrollen. Vi hade med oss lite mediciner och torrjäst så vi kryssade i ja för eventuella saker man inte får ha med sig. Better safe than sorry tänkte vi eftersom det överallt stod skyltar med; We’ll find, and You’re Fined! Vakterna frågade vad vi hade med oss, vi svarade, de sa ok och så var vi på Australiensk mark. Inte alls som på tv med andra ord. De bad oss inte ens ta fram det vi hade med oss.

Precis utanför stod Tuula som utlovat och väntade. Jag hade fått ett tips från min kompis Anne att vi borde kontakta Tuula för boende i Sydney. Jag trodde det var ett mer eller mindre Bed & Breakfast, men det visade sig att det bara är Tuula som då och då tar emot gäster i sitt hus. Hon hade bakat bullar och köpt glass för vår ankomst och lagade kvällsmat åt oss trots att det ”bara” var frukost som skulle ingå i priset. Hon gav oss också en massa tips om allt från var vi ska leta bil, lägenhet och var vi ska åka på helger och semestrar. Innan vi ens hunnit hem från flygplatsen erbjöd hon sig att köra oss till Terrigal redan på tisdag, så vi får se stället där vi tänkt att vi skulle bo. Dessutom har hon bjudit in oss att fira jul med dem och bestämt att vi ska åka en tur till Snowy Mountains innan skolan börjar, så Henrik får åka skidor!

Det är inte så kallt här i Sydney trots att det är midvinter, ca 15 grader när vi landade sen middagstid. Men det är nästan lika kallt inne eftersom de saknar isolering och sådana nymodernigheter här. Det byggs tydligen in i nyare hus, men detta hus är enligt ägaren över hundra år, så jag frös. ”Do you like sauna?” frågade finskättade Tuula och satte igång bastun! Så efter maten fick jag och Henrik grilla oss i 100-gradig värme. Det gjorde gott i flygtrötta kroppar och efter lite glasstårta, bullar (som var helt fantastiska) och en kopp te framför tv:n som visade cage fighting somnade vi.

Bullar!

Andra sidan jorden!

2011-06-17T11:27:00.001Z

Vi ska flytta till Australien. Overkligt och helt omöjligt att packa allt på 25 kg för två år! Lägenheten är så gott som helt nedpackad, vänner besökta och avskedsmiddagen bokad. Resfebern har inte kickat igång än. Men jag räknar med att inkubationstiden börjar närma sig slutet.

Vilka skor ska jag ha med!? Jag har ju redan packat ner hälften i flyttlådor! :S

Tidsresa eller restid

2010-02-03T19:31:00.000Z

En evighet sedan jag kände södra Atlantens vågor rulla mig.
Varför känns det alltid som att tiden på resa snörps ihop, som i en säck, och liksom saknar linje, som den vanliga tiden?
Tiden som ägnas åt vardagliga ting, som har ett igår och ett i morgon.
Restid har inget igår eller i morgon.
Den har bara ett idag och bildar egna små cirklar vid sidan av den vanliga långsträckta vardagstiden.
Som rastplatser längs E4:an.

Väntan

Dagen före snön

2009-12-15T21:35:00.000Z

Starsky, hostelkatten

På väg ut till den sista morgonduschen i Sydafrika passerade jag ”köksbordet”. Där JC satt (healing-killen) och spådde Stacey (sötaste hostelvärden) i Tarotkort. Bredvid satt Maria (italienskan) och Johan (tysken) och såg varandra djupt i ögonen. Komiskt, som att bo mitt i en liten dokuspåpa. Efter duschen satte vi oss på trappan och drack morgonteet medan Johan meckade lite på sin motorcykel inför avfärd. Han skulle också lämna Zebra’s denna dag, men på ett något (ytterst minimalt, märk väl) coolare sätt. Jag; med British airways till Norge, han; på en motorcykel vidare ut i Afrika. När han rest vittnade en liten sandhög om att hans Mad Max-båge stått parkerad där under träden.

Jag och Luis tog med oss Maria till District Six-muséet. Det var ganska intressant och så, men jag måste erkänna att jag är lite för otålig för att läsa massiv textmassa på stora affischer och plakat. Fick dock in viss information till hjärnbarken. Som att man tvångsförflyttat alla svarta från District Six till inhägnader utanför staden. De styrande hade på vissa håll till och med döpt de nya gatorna i dessa områden till samma namn som i D6. Som om det skulle bli samma sak att bo där då. Det fanns en liten affisch från stadsdelen Lugnet i Malmö. Där tvångsförflyttades fattiglappar så man kunde smälla upp miljonprojektskåkar istället för de karismatiska ruckel som stod där. Man kände onekligen en svensk stolthet bubbla i kroppen. Luis besökte museet för andra gången i sitt liv och jag instämmer i hans första summering av det hela. Dystert. Man skäms inte bara för att vara svensk, man skäms över att vara människa. En idiotisk art den där Homo Sapiens.

Rotten Row

Så gick jag en sväng längs Long Street, Luis hade tagit en taxi mot nya äventyr och jag gick tillbaka till Zebra’s för att avsluta mitt. Kollade mobilen och fattade inte varför Erika messat och ringt flera gånger. Tills jag till min fasa insåg att hon måste ha stått på Heathrow och väntat på mig. NEEEJ!!! Fel dag! Fa#sj¤vl”ski¤!!!! Hon hade tagit ledigt från jobbet, åkt tåg i en å en halv timma (enkel väg!) för att träffa mig på flygplatsen. Och jag hade sagt fel dag. Jag njöt inte precis av mina sista timmar i Sydafrika. Jag kände mig som en usel fluglort och inte ens taxichauffören, som var en festlig prick, fick mig glad på riktigt. Jag släpade mig genom en ganska oengagerad flygplatskontroll och satte mig på det proppfulla, risiga Boeing vaddetnuvarförnummer som skulle ta mig norrut. I tolv timmar. Ska inte berätta mer om det.

Ny dag, en annan världsdel. Och ingen att äta frunch med på Heathrow.

Chill Bill or Kill Bob

2009-12-12T23:37:00.002Z

Regnet öser ner. Attans, där fick man för att man skröt på facebook om gårdagens fantastiska väder. Jag tog på mig shorts, flip flops samt regnjacka och trotsade det alltjämt avtagande regnet. Jag strosade ensam genom staden, nästan ända till den inte helt färdigbyggda fotbollsstadion. Åt lunch på Royal Eateries igen; strawberryjuicecravings! Så gick jag tillbaka till Zebra’s där jag blev bjuden på strutsomelett, med öl som en av ingridienserna, av italienska Maria och tysken, Johan, hon haft i knäet föregående kväll. Vår gentleman John på rummet deltog också i omelettätandet men Luis vägrade. Han sa att vi skulle bli sjuka för ägget var en vecka gammalt. Minst. Det blev vi inte.

Ett strutsägg kan mätta många magar!

Delar av gänget chillar på Zebra's

Gick med Luis en tur för att kolla tatueringar, köpte en kortlek och så spelade vi ”shithead” och ”rummy” hela kvällen. Lite senare flankerades vi av Johan och Maria och en, enligt egen utsago engelsk journalist, vid namn Bob. Bob var själva definitionen av ordet dryg. Ändå senare hamnade även en fransman till bords. Han kunde inte ett ord engelska, men Bob pratade ändå och jag tyckte lite synd om fransosen. Jag tyckte synd om honom ända tills jag skulle sova och ljudliga, för att uttrycka mig milt, franska snarkningar ekade från en av sängarna i rummet...

"Cross quickly" var definitiv inget skämt. Gubben grön ger dig 3.4 sekunder att galoppera över gatan innan den röda tar över och bilarna inte ser dig längre och ökar farten när de närmar sig ett övergångsställe...

King Kong på Table Mountain

2009-12-12T00:08:00.000Z

Jag vaknade, trött som en björn mitt i vintern. Idag hade vi bestämt att vi skulle ta en tur upp på Table Mountain. Vi var ett gäng, men till slut var det bara jag och Luis som kom iväg i alla fall. Eller italienskan och Günther hade redan givit sig av, otåliga som galopphästar gick de hela vägen från Zebra’s. Jag och Luis sparade en timmas promenad och tog en taxi till foten av berget. Det var ungefär trettio grader varmt och den branta stigen låg i gassande solsken. Stackars Luis kämpade för att hänga med och svettades så det sprutade. Han tog hjälp i uppförsbacken av en liten torr gren som vållade många dråpliga kommentarer från mötande och förbipasserande.

Schysst utsikt redan halvvägs!

Luis och den berömda vandringsstaven

Jag tror dock att Luis klarat sig bra utan den där grillpinnen, han har en ofattbar förmåga att prata med folk. Jag håller för sant att inte en enda levande själ, på en radie av i underkant en mil, kan smita undan hans glada konversationer. Det var fascinerande hur han lyckades babbla så mycket samtidigt som han desperat försökte syresätta sitt alkoholförgiftade blod i ansträngningen. Jag roade mig i alla fall kungligt. Som den drottning av myror jag var utsedd till (internt skämt).

Från toppen av Bordet

Utsikten var fantastisk. Vi satte oss på en stenbumling och glodde. Mitt sällskap var en smula rastlös men lugnade sig när han fick låna min kikare. Vi försökte urskilja fängelset på Robben Island, lasten på fartyg och Long Street när ett tyskt par dök upp. Som jag sa, Luis började genast sin kommunikation. De fattade inte ett smack. Det var roligt, men blev ändå roligare. Mannen gestikulerade och pekade, han ville uppenbarligen ta en bild av oss med min kamera. Jag anade vart det bar hän och vi ställde upp. Luis satte sig på huk bredvid mig och tysken ropade att Luis skulle hålla om mig eller något i den stilen. Det hade varit dödfött att försöka förklara att jag och Luis möttes för en tid sedan, som lätt kan anges i timmar, och att vi inte har något behov av att hålla om varandra. Särskilt inte med tanke på att Luis var blöt av svett. Luis gjorde istället gorillaposen, till tyskens stora förfäran. När det var deras tur att sätta sig framför kameran höll tysken ömt om sin fru och förklarade för Luis; Like this, hug, love! Not like King Kong! Jag höll på att skratta ihjäl mig. King Kong! Men de tyckte säkert jättesynd om mig, som hade en cynisk silverrygg att dras med.

Tyskt tantknä och äppelskrutt ger ytterligare en dimension i detta konstverk; Gorillan och Myrdrottningen. Är det Tanten eller Gorillan som är ond? Är Myrdrottningen fånge hos Gorillan och i så fall, kommer han byta sin gisslan mot äppelskruttet? Sannerligen, om inte denna bild vållar mer frågor än Mona Lisas leende. Säljes till högstbjudande, alternativ skänkes till Moderna Museét.

Efter dagens strapatser tog vi oss friheten att göra minst möjligt resten av dagen. Vi handlade lite mat, spelade schack (som jag NÄSTAN vann) och drällde lite omkring. När jag kom ut ur duschen strax innan jag skulle lägga mig såg jag något märkligt, jag kisade lite och såg italienskan i knät på en helt annan tysk än den som guidade henne uppför Table Mountain. De glodde tillbaka och jag pilade in på rummet snabbare än en ödla i skuggan av en rovfågel. Luis kom snart efter och vi fnissade som om vi var på mellanstadiedisco. Fnissfniss! Tyskar asså!

Long Drop Lördag

2009-12-11T09:32:00.000Z

Taylor kom förbi på morgonkvisten och vi intog Kapstaden tillsammans. Kapstaden är en liten pärla som inhyser både coola boutiquer med popiga kläder och prylar samt butiker och marknadsstånd med mer traditionella saker och ting. Vi spatserade längs stadens gator och torg på jakt efter souvenirer och andra skatter att ta hem till lejonflocken. Uppdragets framgång var något diskutabelt då jag endast inhandlade en liten tennfigur för 40 kronor. Oavsett var det en trevlig dag och det var varmt! Lunchen på Royal Eateries var superb; en veggohamburgare och ett glas färsk jordgubbsjuice för 54 respektive 20 Rand (omkring 60 norska kronor). De har sisådär trettio olika hamburgare att välja mellan, och kanske åtta av dem var vegetariska alternativ! I tillägg hade de sallader och annat smått och gott att välja på. Hit måste man!

Liten marknad

Taylor på Royal eateries

Jag hittade hem till Zebra’s, alldeles själv, där jag också hittade Luis igen. Vi satte oss på det lilla Caféet tillsammans med ett gäng andra inkvarterade och pratade nonsens, innan vi gick till Zulabar. Förutom Luis och en dansk kille, hade vi med oss en sydafrikan, JC, som var på besök i staden för ett ”Healing-konvent”. På vägen mot Zula motade JC in oss på Fire and Ice hotel. ”Ni måste gå in på toaletterna i baren”, sa han. Toaletterna?” Men jag är inte alls kissnödig!” Vi gick i alla fall in på hotellet, som fick mig att känna mig som något katten släpat in. Vi passerade vakterna och gick målmedvetet mot hemlighusen. Fem frostade glasdörrar med inskriptioner som ”Outhouse”, ”Lou Rawls” och ”Stagefright” uppenbarade sig. Bakom dessa doldes dass väl värda en omväg! Tyvärr var kameran inlåst i ett säkerhetsskåp och ni får själva gissa toaletten ”Long drops” interiör. Hörde rykten om ett rökrum där man har likkistor som bord och väggarna ger intrycket av att man är levande begraven. Fantastiskt roligt!

Darkie, tres chic shop på Long Street

Klicka på den här! Draperi av återvunnen plast och affischen; One Educational Toy you shouldn't buy this Christmas. Så sant!

Vi stod och hängde på balkongen till Zulabar när Taylor dök upp. Vi tog några öl, lyssnade på ett band som lät bra, med afrikanska trummor och australiensk didgeridoo i tillägg till klassiska elgitarrer och trummor. När jag ville gå hem var Luis en sann gentleman och följde mig till dörren. Till och med till mitt rum. Han sov ju i samma. Och han snarkade. Jag hade bara en kudde och insåg att jag inte ens skulle komma halvvägs till hans säng, som stod på andra sidan rummet, om jag prövade att kasta den. Så jag kastade in handduken och somnade i alla fall till slut.

Oväntade scener

2009-12-10T20:53:00.001Z

Morgonen ägnades åt föreläsningar med Julia. ”Shark attacks” och ”Shark biology” var dagens tema och de sista föreläsningarna jag behövde för att fullborda min utbildning till fullblodigt (eller var det kallblodigt?) vithajsproffs. Jag packade färdigt och gick ned till lodgen en sista gång för att prata lite med Joline. Hon stod och såg på sin hajfilm från morgonens tur med tårar i ögonen och Julia avslöjade att hon lyckats med konststycket att ha filmat sig själv under ett besök på den minimala toaletten på båten. Eftersom de inte hinner klippa filmen innan de visas för turisterna fick de allihop se vad de nu fick se. Själv missade jag just den scenen och vågade inte fråga om hon kunde spola tillbaka.

Anlände till Zebra Crossing Hostel tidig eftermiddag och skickade ett sms till Taylor. Eftersom mobilkontakt på resa kan vara marigt gjorde jag upp en plan B när det dök upp en kille på det i övrigt tomma 8-bäddsrummet. Jag log mitt allra trevligaste leende och presenterade mig. Han hette Luis och kom precis hemifrån England. Han var en kul prick och lärde sig mitt namn med en gång, inklusive dess betydning. Inte illa!

Luis och jag gick ut för att ta en liten promenad kring fyra på eftermiddagen men vi kom inte tillbaka till Zebra’s förrän omkring halv elva på kvällningen. Hela Long Street var avspärrad och tusentals människor från hela världen var ute och firade nomineringen innan fotbolls VM. Va? Jag låtsades inte om orsaken till kaoset och tog del av festivalstämningen trots att fotboll inte intresserar mig ett dyft.Det myllrande av människor som gick och tutade i horn med peruker och roliga hattar och alla balkonger och uteserveringar var fullsmockade av glada människor. Vi tog en öl här och var, strosade runt och pratade strunt. Åt middag på en Etiopisk restaurang där man fick maten på en stor konstig ätbar skumduk. Luis var underhöll mig och jag skrattade så jag fick ont i ansiktet.

När vi nästan var hemma igen berättade Luis att när jag tog bilder av Table Mountain såg han två killar bryta sig in i en bil… Vi kom tryggt hem i alla fall och jag var ganska glad över att ha en kille med mig. Väl hemma försökte vi hitta en kortlek, men det verkade bara finnas avancerade brädspel och min hjärna var definitivt inte i skick för schack. Somnade som en sten.

Paraplyer i taket på den etiopiska restaurangen

Makizushi

2009-12-10T08:22:00.000Z

Sista båtturen idag. Lite vemodigt, men mycket bättre med en sista båttur (för en stund) än att aldrig ha haft en första. Kommer dock att sakna båtturen ut till platsen där vi lägger ankar, att sitta å dingla med benen, träffa massor av människor från hela världen som tycker hajar är fantastiska. Om inte när de kommer på morgonen, så definitivt när de lämnar dem på eftermiddagen. Å så kommer jag sakna hajarna. Mest hajarna.

Joline, en av tjejerna som filmar på båten, ville bjuda mig på middag den här sista kvällen och gjorde sushi. Alla som känner mig vet att första gången jag åt sushi trodde jag att någon försökte förgifta mig och jag har inte nosat på en bit sushi efter det. Alla som känner mig vet också att ”fish are friends, not food” i min värld. Men en av anledningarna till att Joline ville bjussa på krubb var för att hon inte heller är någon utpräglad karnivor. Jag var skeptisk, men det visade sig att sushi inte alls behöver betyda rå fisk och vegetarisk sushi (makizushi) gick faktiskt att äta! (Särskilt utan den giftiga ingefäran.) Russel gjorde en vegetarisk nudelwok och morotskaka och med varsin öl, som tysken lämnat i kylskåpet, blev det en riktig festmiddag!

Sommar

2009-12-06T17:07:00.001Z

Ut med båten hela dagen lång. Rätt kallt och blåsigt. Kände mig plötsligt oerhört trött. Lite som att vara på väg att bli sjuk. Hoppade över båttur två och låg hemma på soffan under en filt och lyssnade på gamla Sommar i P1 som Henrik lagt in på sin Ipod åt mig. Det var ganska skönt. Var liksom som att min kropp fått seg kåda i alla leder. Funderar på om det kan ha något att göra med mitt inte så väldigt noggranna kosthåll senaste veckorna. Längtar hem till Henriks mat. Och så har internet slutat fungera.

Russels film av gårdagens Nikke Nyfiken

Nyfiken

2009-12-06T16:25:00.000Z

Photo: Russel Knight

Sovmorgon. Jag var ändå lika trött. Inte så många turister i dag. Nio tror jag de var plus de två nya volontärerna. Den ena, en engelsman, kallade mig darling det första han gjorde. Måste vara ett gott tecken. Tyskan vete fan, men skit i det. Har oavsett bestämt mig för att stanna till fredag.

Vi hade en riktigt aktiv haj kring båten som kastade sig ganska högt i vattnet, en riktig busunge! Russel fick det på bild. Och en hona som hängde länge kring båten och kollade in alla i buren. Riktigt bra dykdag! Jag kastade på mig den übertrånga 6 mm våtdräkten. Det hjälpte inte precis att jag var plaskblöt av alla vågor som sköljt in över mig, men med lite grekisk-romersk brottning och kung fu fick jag den på mig. För sjätte gången. Hajen simmade långsamt förbi och kikade på oss alla, en efter en. Jag kände mig lite som apan i buren. När hon kom nära nära så stack jag ut handen en smula i hopp om att få snudda, men icke. Kallt som bara den var det. Och strax efter att Grant sagt att ”vi ger det 10 minuter till” så gav jag upp. Ingen mer människogluttning för den hajen.

När lammen tystnar

2009-12-06T16:12:00.000Z

Det går alldeles utmärkt att vara ensam volontär på båten. Jag stormtrivdes med Gerald, Grant, Maoli, Shaun, Joline och alla turister. Pratade haj med en trevlig australiensare och började fundera på om jag kanske inte alls ska åka redan på onsdag. Jag tror kanske jag stannar lite till ändå. Hajarna visade sig från sin bästa sida och hela 11 olika sötnosar charmerade alla ombord.

Huset luktade klor när jag kom tillbaka. Connors (den illaluktande kanadensaren) rum var tydligen desinficerat. Och resten av huset var rent. Mattias (den osolidariska tysken) disk var diskad. Men fortfarande inget internet. Så jag gick ner till lodgen med en kopp tomatsoppa och skickade små hjärtan till Henrik på msn. Så lagade jag lite mat och när det var dags att plocka in våtdräkterna var de återigen redan intagna. Jag misstänker Shaun eller Maoli. Lite skönt, men de gör oreda i min ordning. När jag tog på mig jympadojjorna var det något konstigt knöligt i den högra, först tänkte jag skita i det, men så tänkte jag ”tänk om det är en död svarta änkan och att det bara är en tidsfråga innan jag sticker mig på några giftgaddar”. Jag drog av mig skon och ut föll en mal, lite antiklimax. Det är malinvasion här, igår kväll lockade jag ut minst sju malar från mitt rum med hjälp av pannlampan och det var fortfarande minst en högljudd sak som störde mig. Och de flockas utanför toalettfönstrets mönstrade rutor. Får lite ”När lammen tystnar”-associationer. Natten till idag var lite skum med konstiga ljud och ett fönster på vid gavel. Men nu ikväll har jag kollat alla fönster och låst alla dörrar.

René (hon som styr och ställer) kom och kollade till mig och undrade om jag inte kände mig ensam och att jag fick komma upp till henne och Jackie eller ringa om det var något. Tack men nej tack. Det är sååå skönt att få vara ensam en stund. Så pep volontärmobilen. Sen tur i morgon. Sovmorgon med andra ord. Livet på en räkmacka. Halleluja!

Tänderna blottade i ett smil

2009-12-05T15:40:00.001Z

Idag fick jag en överdos av Tysken. Han brukar kommendera saker om något överdrivet som måste göras minutiöst på minuten och det sista kommandot fick mig att gå i baklås. Om jag varit enväldig härskare över vår lilla galax hade jag skickat honom på ett ”Don’t worry, be happy”-läger på någon solbelyst, palmbeklädd ö, med drinkar och allmänt utbredd lättja där han kanske kunde få lite perspektiv på livet. Men, nu råkar det ju vara så att jag istället betalat en okänd summa pengar för att arbeta för någon annan än mig själv och denna allenarådande makt fattas mig. Jag menar naturligtvis att man ska utföra sina uppgifter till punkt och pricka. Själv är jag både noggrann och samvetsgrann. Men det får liksom finnas gränser. Och gränsen där fem trampminor låg beträddes denna morgon av Tysken.

Han kommendera mig plötsligt att lära mig köra lilla bukkien och i förlängningen att köra på fel sida av vägen. Jag sa nej. Jag klarar knappt av att hålla mig i livet gåendes i detta trafikkaos. Och det spelar ingen som helst roll att det är 40 meter ner till båten och att hastighetsbegränsningen är 10 kilometer i timmen mellan tummen och pekfingret. Jag vill inte. Punkt. Där någonstans borde han ha skymtat gränspatrullen. Men miniHitler fortsatte; Jag tycker det är ickesolidariskt av dig, du borde vika dig för företagets bästa och… bla bla bla.

Här vill jag gärna att vi stannar upp för att konstatera följande: om ungefär fyra timmar så är det tack och adjö för Tysken som lämnar White Shark Projekt. Han borde således bekymra sig om att till exempel städa lite efter sig i Huset. Men nejdå, istället kommenderar han Taylor att sluta diska eftersom ”det inte är deras problem längre”. Nähe!? Och var är solidariteten gentemot mig då? Som blir ensam kvar i deras jävla ölflaskinferno. Det var här han passerade gränsen och om jag inte gått i baklås hade han trampat på fel mina. Istället låtsades jag att han inte fanns och när han väl lämnade skeppet och Kleinsbaai stod jag läckert lutad mot relingen i min tighta våtdräkt, med saltvatten i håret och vinkade drottningvinken med ett falskt leende klistrat i ansiktet. Toodiilooo.

Fy fan så skönt.
Jag fick i alla dyka idag. Det var usel sikt, men en vacker ljusgrå vithajsdam showade lite med betet rätt under oss och simmade in i buren. Så det var värt det. Den här gången också.

Städade ur kylskåpen. Kunde inte låta bli, det var så outhärdligt. Sen ensamheten, i positiv bemärkelse. Fast Taylor kunde ha stannat.

Va glor'u på?

2009-12-05T15:32:00.000Z

Ett gäng svenskar var med på den enda turen idag, gissningsvis två familjer med typ farmor och farfar. De var väldigt nyfikna och intresserade av hajarna. Det dök upp en haj som var väldigt nyfiken och intresserad av oss. Den kollade in oss lite extra genom att liksom trampa vatten och sticka huvudet ovan ytan för att kunna se bättre. Det kallas spyhopping. Tror det kallas att "ha käkat glosylta" eller något liknande på svenska. Ogenerat stirrande. Vithajar har väldigt bra syn, de ser i färg och lika bra ovan som under ytan. Trots att hajen posade så fint har jag ingen bild. (Men har fått det på film.)

Under kvällningen var det avskedsfest för Adrian, biologen här på skutan. Vi blev bjudna på grillpartaj hos René och Jackie. Jag fick en specialskål med olika grönsaker och rotfrukter. Det var snällt. Satt mest och pratade med Taylor och Abraham hela kvällen. Abraham tycker Johnny Depp är snyggast i Hollywood. Han gör den godaste soppan i hela världen. Och han är världens bästa poser. Men jag har ingen bild på det heller.

En helt vanlig dag

2009-12-03T19:46:00.000Z

Idag fräste vi ut med båten igen, med vattnet sprutande kring fören så det bildas regnbågar över svallvågorna. En ganska varm och skön sol samt ett gäng trevliga svenska gubbar berikade dagen. Härligt att få prata haj, sitta och dingla med benen, äta lättsaltade chips och kolla på det skådespel som utspelar sig kring vår orangea båt, Shark Team. Jag älskar verkligen att få vara på båten. Kolla på måsarna som bråkar om fiskbitarna vi kastar ut i vattnet. Hur de inte kan lyfta med för tunga byten och trippar på tå på vattenytan när de ska flyga. Jag har alltid tyckt att det är fint med havet, men "segling" i Mälaren kan bli lite långrandigt. Stora dyningar och stora hajar är mer min grej tror jag.

Vi tog en tur till Ernie’s på eftermiddagen. Jag tog en afrikansk Savannah-cider och var egentligen ganska less. På vad vet jag inte. Kanske på att hela tiden vallas hit och dit och inte få strosa för mig själv. Funderar på att sticka lite tidigare till Kapstaden, men så vill jag ju få mest möjlig tid på båten, i buren, med hajarna... Kanske blir det bättre när jag blir av med grabbarna. Anna stack i morse och resten försvinner på söndag.

Så kom Andre in i baren med sitt stora skägg och samma glasögon som han hade på den där dokumentären, inspelad för ett drygt decennium sedan. Både glasögonen och mannen aningen mera krokiga och sneda nu. Han hade fångat en puff adder som han hade i en tygpåse i bilen. Han tog upp den och höll den i händerna. Lät henne slingra sig i hans stora såriga händer. Den var så fin, svart- och orangemönstrad i färgen och jag var uppgivet irriterad för att jag inte tagit med mig kameran. Andre berättade att hon inte biter så länge man inte gör henne arg utan låter henne röra sig som hon vill. Jag tänkte nästan be om att få hålla i henne när han, med vilja, gjorde henne arg för att visa hennes ordentliga huggtänder. Han petade in en liten sticka mellan käkarna och giftig saliv sprätte omkring den arga lilla ormen när hon högg gång på gång. Hon påminde lite om Idde faktiskt, katten därhemma. Och jag hade ingen kamera. Obeskrivligt irriterande! Men skitcoolt var det hur som helst.

Vi åt middag på Joy’s kitchen och de svängde ihop en veggorätt med någon slags soyabitar. Riktigt gott. Var väldigt trött när jag väl kom i säng. Och så insåg jag att vi glömt våtdräkterna ute… Bara att klä på sig igen…

Legendarisk filmkväll

2009-12-02T14:14:00.001Z

Jag var ledig på förmiddagen och gick en kort tur ner till stranden med mp3-spelaren och njöt av naturen generellt och en vacker svart fågel som kliade sig frenetiskt med en lång, skarpt orange näbb som matchade benen och glasögonen i synnerhet.

Kan du se fågeln? (Klicka på bilden)

…tills en kvinna kom springande och ropade att jag trampade i fågelbon. Det var ju ytterst biolog-iskt av mig. Det visade sig som tur var att boet inte var beläget under mina fotsulor och damen i fråga lugnade sig en smula. Hon berättade att hon passade på sitt lilla fågelpar (Tobis nånting?) sedan åtta år tillbaka och detta var första gången hon sett dem häcka. Nu satte hon upp skyltar för att låta dem få vara ifred, men senast i morse hade hon sett en kvinna släppt lös sin hund i närheten och den hade tagit sönder två ägg från ett annat par av en annan sällsynt fågel. Kärringen med hunden hade sett skyltarna men sket i dem och anklagade engagerade damen för att lägga näsan i blöt. Jag känner att jag snart måste få lite positiv feedback på den här berömda interaktionen mellan mänskligheten och naturen innan jag tappar modet.

Shark Team

Modstulen såg jag fram emot att få komma ut på det stora blå. Men merparten av klienterna under eftermiddagsturen hade uppenbarligen inte fått med sig, eller möjligtvis högaktningsfullt givit blanka fan i, PPP-regeln och spydde ogenerat över relingen. Bomber och granater, vilka landkrabbor!

Under kvällningen ville amerikanerna fira Thanksgiving och ställde till med en osedvanligt osannolik röra i köket. Vi hade dessutom äntligen lurat hit Andre Hartman så maten de lagade hann ändå ingen äta. För alla vithajsfreaks är Andre Hartman en legend. Numera brukar han hänga i baren på Ernie’s med simmig blick, men under sin storhets dagar, frisimma med vithajar.
Han hade med sig dokumentärfilmer som gjorts, om och med honom, och lade till sina egna kommentarer och dementerade det mesta som sades. Det var ytterst festligt och han berättade massor av historier om sina möten med vithaj och hans uppfattning om deras beteende.

Kanadensaren, som fortfarande är tonåring och kanske lite vek av idolbeundran, delade en flaska whiskey med Mr Hartman och kvällen avslutades med att de låg i varsin fåtölj och sov. Vi andra tog tillfället i akt att förödmjuka den då och då lite dryga och självgoda kanadensaren genom att ge honom en ”permanent marker”-krigsmålning. Sedan väckte vi den intet ont anande kanadensaren och tog bilder medan han yrade patriotiska klyschor om ”The Great Nation of Canada”. Självförhävelse och förnedring krockade så det slog gnistor om det och fnissade så vi höll på att kissa i brallorna. Men eftersom vi lever som vi lär, läs PPP, så lät vi bli. Så vaknade andre plötsligt till liv och sa ”Take care you motherfucking motherfuckers” eller något i den stilen, satte sig i den skrangliga pick upen och körde i väg i natten.

Sydligt sting

2009-11-29T11:21:00.001Z

Inställda turer idag. Vinden blåser från fel håll och bildar stora dyningar. Förra året kom en monstervåg på drygt tio meter som kantrade hela båten och tre personer miste livet. Det vill vi inte prova så vi skickade hem turisterna, packade in oss ”the big bakkie” (stora bilen) och drog till Cape Agulhas, Afrikas allra sydligaste udde och en liten hamn, Struisbaai harbour, där det skal finnas stingrockor.

Jag och Connor fick ligga bak, men Connor hade inrett med madrass och kuddar så jag låg fint. Det tog en ordentligt dryg timmas körning. Inte för att resan var dryg, mer bokstavligt en timma och tjugo minuter. Detta inkluderade ett stopp där en polis uppenbarade sig och jag som enligt svensk lagstiftning var ganska laglös vid tillfället kände en viss oro. Men det var bara Adrian som blivit stungen av ett bi och allergisk, och därför vinkat till sig Farbror Blå för att få snabb guidning till en Doktor. Men hans bisting gick över och vi kom snart fram till en vindpinad strand där det blåste så öronen fladdrade. Små vassa sandkorn slipade skinnet på bara vader medan vi gjorde i ordning små betespåsar för att locka till oss rockorna.

Två stooora mörka tallrikar kom svävande över bottnen och undrade vad som luktade så gott. Den ena kom rätt upp till stranden och smakade på Annas fötter, skräckblandad förtjusning tror jag det var hon gav uttryck för. Jag tänkte först inte blöta ner mig, men så ändrade jag mig. Hur ofta får man chansen att mata en stingrocka!? Nä, just. Jag hade ingen tid att förlora och klev i med kläderna på. Rockan var slajmig och muskulös. Jag hade en fisk som muta och fick sticka in handen på undersidan av rockan, fram till munnen som är som ett litet dammsugarmunstycke. Slurp. Tänderna raspade mot min hand. Så obeskrivligt fränt!

Adrian och Stingrockan

Skräckblandad förtjusning när stingrockan smakar på Annas fötter!

Så for vi vidare, mot Afrikas allra sydligaste punkt, Cape Agulhas. Vi tog några bilder och så vidare igen. Adrian höll nästan på att köra på en stor landsköldpadda som korsade vägen. Bilarna kommer i Warp-speed här och vi flyttade den ganska stora krabaten till en lite lugnare plats. Såg en zebra och några strutsar på vägen och hittade en orm på vägen också. En Mole snake. Den hade blivit påkörd men levde fortfarande. Adrian tänkte köra över den, men kunde inte. Vi stoppade henne i vår stora matbox och körde till en väldigt känd djurkännare här i trakterna. Han förklarade ormen död och vi tog henne med för dissektion istället (har fina bilder på det om någon vill se).

Jag och Leonardo, eller är det kanske Rafael?

Taylor och Turtle (Turtoise egentligen, turtle är vattenskäödpadda)

Private road (Klicka på bilden för att få den större)

Huset

2009-11-27T10:09:00.000Z

En liten Sunbird utanför vårat hus

Jag gick en tur längs stranden och plockade lite snäckor. Hittade något som Adrian trodde var en liten sälskalle. Såg en landsköldpadda som kom promenerande längs vägen och blev utskälld av tre läskiga morrande hundar. Tog en stor sten utifall att, men de lät mig passera. På nåder. Det var väldigt befriande att få vara ensam en stund. Blev borta i en och en halv timma. Så fick jag med mmig en föreläsning innan nästa båttur. Shark behavior. Intressant.

Anna och Taylor solar utanför huset

Vi såg minst nio olika hajar ute till havs idag. Dessutom hade vi tre stycken på ca tre meter samtidigt kring båten, det var ganska speciellt. Jag tog tillflykt på toppdäck med dataskrivning. Inte på grund av hajarna, utan alla sjösjuka. Idag var rekord tror jag.
Så hade vi en annan båt lite längre bort, en båt med ”assholes” som ägaren till WSP så vackert uttryckte det. De lyckades ”tappa” beteslinan och vi fick se en haj komma simmande med beteslinan hängande efter sig. Han hade förmodligen svalt betet och kommer dö. Jävla idioter. Vi försökte locka till oss hajen men fick ingen respons. Vi åkte tillbaka ganska tidigt på grund av alla sjösjuka. Skönt.

Utsikt från garageuppfarten

Kvällen avslutades med grillning hos några andra volontärer. Fick en supergod pasta och en av killarna fångade en orm för att släppa ut utanför bostadsområdet. En puffadder, en giftig sak som dödar flest människor av alla ormar i Afrika. Men vacker var den.

Bananträd på baksidan

Albatross exclusive

2009-11-26T04:59:00.000Z

Vi fick ett exclusive-dive den här morgonen, bara volontärer och lite crew. Queen på högsta volym och inga sjösjuka landkrabbor. Det var ganska kallt och vågigt men vi hoppade i buren när första hajen visat sin ryggfena. Det tog ganska lång tid mellan varje, tämligen osynliga, förbisimmande haj. Jag önskade att jag hade en termos varm choklad som jag kunde hälla ner i våtdräkten. Försökte fånga några av de fiskar som simmar kring buren och äter av den fiskolja vi lockar till oss hajarna med. Det gick dåligt och de simmade kvickt undan. Tjockt med fisk. Så vore det inte för den dåliga sikten skulle vi inte se hajen ändå. Fisk, fisk, fisk. Som en gardin, fiskgardin.

Som plötsligt drogs till sidan och ett målmedvetet litet ansikte dyker upp, hon simmar rakt mot buren. Trycker in nosen mellan gallret och smakar lite på buren. Vi börjar alla skratta, det såg så kul ut, vi skämtar att Taylor ser ut som en säl. Det var värt det. Det var värt att bli kall, det var värt all väntan, för att få se den nyfikna lilla hajen sätta tänderna i buren. Vad är det där?

Kan du se hajen bakom fiskgardinen?

Dessutom fick vi en väldigt ovanlig besökare. En albatross landade precis invid båten. Adrian sa att det var väldigt ovanligt att de ser albatrosser här och ytterst ovanligt att de landar. Han sa att de kan flyga i sex år utan att landa när de väl fått luft under vingarna. Skickade mamma ett sms med en gång och så visade det sig att hon skickat ett mail strax innan med frågan ”Finns det albatrosser?.

Inte lätt att fånga en albatross på bild...

...en flög den hit...

...å en flög den dit...

...å en flög den ner i diket!

Tur nummer två med båten är soft. Jag hänger och dinglar med benen över kanten på relingen och småpratar med Anna som till slut somnar på sin post. Connor smyger sig fram och lägger en inte så väldigt fräsch bit ”tuna-sushi” i hennes mun.

Turfågeln!

Hajbus

2009-11-24T20:22:00.000Z

Första turen ut med båten idag var heeelt otrolig. Sol och massor av hajar som var superbusiga. Vi såg två(!) hajar hoppa med hela kroppen över ytan. Det är INTE så vanligt som det verkar på Discovery Channel. Jag satt uppe på toppdäck och försökte hålla reda på alla olika individer som kom förbi och sa hej. Men det var inte lätt. Dessutom var det lite irriterande att inte kunna ta bilder. Å andra sidan är det inte precis en kamera man vill ha upptryckt i nyllet när en haj sticker upp nosen. Man ser ingenting och det är över på en sekund så man får förmodligen ingen bra bild heller. Jag var också ganska glad att jag inte var i buren den här morgonen. Dels för att det var superaction ovan vattenytan, dels för att ett par stycken var sjösjuka även i buren… Sådär gosigt. Hu!

Det ligger flera båtar med burdykning som specialitet i den lilla bukten. Folket på en båt längre bort började tjoa och skrika och vi såg en haj plaska och stöka. Den hade förmodligen trasslat in sig i en ankarlina och plötsligt kastade den sig rätt upp i luften. Det var ganska långt bort, men ändå! Wow! Bara en liten stund senare hörde jag ett splasch vid fören, jag kollar ditt och ser en stor rund vithajskropp med svart ovansida i höjd med durken på båten. Jag hinner knappt fatta att det är en vithaj. Och så ett ordentligt mycket större splasch när den landar i vattnet igen. Jösses! Anna och Taylor blev rätt blöta, hehe...

Vi har alltid en person som filmar alla turister och hajar. Julia är oftast med och brukar kalla oss volontärer för ”my little children” även om vi säkert är jämngamla. Hon fick i alla fall hajen på film och jag ska ta med den hem. Så ni som vill ha bildbevis får komma på filmkväll om en månad eller så. I övrigt var det som sagt många pigga hajar och precis när vi fått upp alla ur buren kom en vilding och fångade betet när Maoli (en i the Crew) inte var beredd, hon simmade rakt in i buren och fastnade en sekund med nosen i gallret. Julia kommenterade med ett leende ”that’s why we tell you to never hold on to anything but the red bar inside the cage…” Hehe. Önskar jag hade varit däri då.

Tur nummer två var inte så actionfylld. Många sjösjuka igen även om de flesta lyssnade lydigt och spydde på rätt sida av båten. Bland alla sjösjuka var en man som inte provade buren men imponerade med sin närvaro ändå. Han hade extrem hajfobi trots att han bor i mitten av Kanada. Han visste inte riktigt varför och hans dotter berättade att de alltid fick öppna post från National Geographics åt honom ifall det skulle vara en människoätande monstermaskin på framsidan. Synd att han var sjösjuk men han fick i alla fall mata fiskar med kräka och se några coolingar simma förbi under honom där han hängde över relingen.

Bästa burdyket

2009-11-23T16:40:00.001Z

Två turer med båten. Den första turen var det så många sjösjuka att jag nästan blev sjuk. Om man nu nödvändigtvis måste bli sjösjuk, vilket jag tycker är ganska onödigt om man betalat drygt tusen spänn för å titta på hajar, så kan man kanske åtminstone välja att spy på den sidan betet ligger på eftersom; 1. Du ser hajarna trots att du spyr. 2. Det blir lite extra lockbete i vattnet. 3. Man slipper att spraylackera båten, sig själv och andra med spy eftersom man kräks med vinden i ryggen.

Men nejdå, då verkar folk flest helst vilja spy i motvind. Mmmmm. Detta trots att vi ber dem hålla sig på den andra sidan båten. Eller varför inte från toppdäck, så man verkligen kan sprida sitt maginnehåll över en så stor båtareal som möjligt. Megaäckligt! Jag föreslog att vi skulle införa PPP-regeln. No Pee, No Puke, No Poo. Lätt och enkelt att förhålla sig till. Den sista är mest i förebyggande syfte. Alla var eniga.

Jag hoppade i buren under den andra turen med båten idag igen och det var ett helt fantastiskt ”dyk”. Precis när jag kommit i vattnet kom en haj och tog betet, hon simmade in i buren med hela sidan och jag fick verkligen hålla i mig för att inte sträcka ut handen och känna på hennes oemotståndliga skinn. Sen dök hon upp gång på gång. Nära! Det var inte särskilt kallt heller. En av de sista gångerna hon kom förbi simmade hon rakt mot buren med munnen öppen så jag fick se alla små smala vingliga tänder som sitter i dubbla rader i gapet. Superlativen slut. Mållös!

Det var ett par söta män med på båten, den ena var söt för han var så rädd och absolut inte vågade gå i buren först. ”John, are you here with me, John, promise to stay with me, John…” Den andra, John, för att han var helt lyrisk över dessa fantastiska varelser. ”Jag kommer och se hajar med helt andra ögon när jag ser dem på filmer eller bilder efter det här”. Han var helt överväldigad. Underbart! Fint att få folk att förändra uppfattning om dessa vidunderliga varelser som simmat i haven sedan innan dinosaurierna fanns på jorden!

Volontärjobb

2009-11-22T17:22:00.001Z

Ingen vind och SOL! Härligt! Dubbla turer med båten idag, fick höra att det var så väldigt tufft och massa hårt jobb som volontär här på White Shark Project. Kan inte riktigt säga att jag håller med. Dubbla turer betyder visserligen mer jobb, men mer tid på havets vågade våg och mer hajar att se! Och dessutom större chans att man redan gjort data en gång så att man kan sitta och hänga med benen över relingen och bara ha det gött.

Anna glassar i en hög av våtdräkter

Vi startar ganska tidigt och fyller båten med våtdräkter, bete, handdukar, mat och annat. Så äter vi frukost innan vi möter turisterna och hjälper dem på med flytvästar. Efter det sticker vi ut. Vi flyttar lite fendrar, lägger i buren, hjälper till med ankaret och delar ut våtdräkter. En hjälper till med data och så är det inte mycket mer än att kolla hajar och kanske räcka en handduk eller dricka till någon turist lite då och då. Kanske hjälpa till att kasta ut fiskolja för att locka till oss haj. När vi ska tillbaka lägger vi antingen ut buren till nästa tur eller tar med den hem. Tar upp ankaret och så drar vi. Väl tillbaka packar vi av båten, tvättar ur alla våtdräkter och hänger dem på tork. Brukar inte ta mer än en halvtimma. Så det är inte precis slavdriveri. Det enda som är lite mindre trevligt är när någon (oftast män) har kissat i sin våtdräkt. All kissning i våtdräkt undanbedes!

Taylor och "vår" lilla bil "the Buckey"

Båten, Shark Project

Maoli fixar med bete och kastar ut fiskolja för att locka till oss hajarna.

Fick hoppa i buren den andra båtturen. Eller jag och Anna sa ja, så kom Taylor i sista minuten och det visade sig att bara två fick plats. Vi körde fingerleken för att avgöra och jag och T hade turen med oss. Anna blev så klart jättebesviken, det var inte så kul. Det var riktigt bra sikt och haj nästan hela tiden och nära. Från ytan var det inte mycket att skryta med men i buren! Jag var lite besviken över det första dyket, om jag ska vara ärlig så här i efterhand, såg liksom bara en haj okej en gång. Detta var mycket bättre, sååå häftigt! En haj kom glidande med bukfenan bara trettio centimeter från buren. Mina ögon vill nästan poppa ur huvudet så jag kunde följa hajen längre och se bättre. Komsikomsi!

Små hajar och Stora valar

2009-11-20T18:20:00.002Z

Ut med båten. Inte så mycket action idag heller på hajfronten. Men vi fick se den där stormfågeln igen. Och jag hade kameran beredd. Tyvärr syns det väl inte så mycket på de små bilderna här. Men de är ganska iögonfallande.

Jag till vänster, Anna till höger

Efter båtturen stack vi iväg och snorklade igen. Den här gången hamnade vi ganska nära tre valar, en av dem ca 30 meter bort. Men även denna gång fanns en alltför stor publik för att vi skulle våga oss närmre. Det var dock otroligt mäktigt att se deras gigantiska stjärtfenor sticka upp ur vattnet. Vi fick också se två valar som låg längre ifrån oss göra en rad hopp i vattnet. Helt otroligt! Fattar inte hur så stora djur bara kan kasta sig upp ur vattnet på det där viset. Fascinerande.

En valsvans fick vi i alla fall på bild.

Liten haj (Shyshark) som rullar ihop sig till en liten boll med svansen över ögonen när den tycker det blir otäckt.

Det händer att det går in vithajar här i bukten också, så vi försöker hålla oss i gruppen och ”om vi har turen att sen en vithaj så ska vi simma in i undervattensskogen”. Jahaja, det ska vi? På vägen tillbaka hade vi i alla fall fått små hajar som ”fångst” på våra betespåsar vi lagt ut. Var bara tvungen att klappa en. Den var helt oemotståndligt sammetslen. Inte alls som vanliga fiskar. Jag vill ha en haj!!! Fast en liten en.

Sälsnorkling

2009-11-19T20:32:00.001Z

Idag fick jag åka ut alldeles ensam med båten. Eller ensam och ensam, det var sisådär fjorton turister och en hög med besättning. Jag delade ut lite våtdräkter och hjälpte Adrian med hajdata. Vi såg några fina mörka vithajar, nästan helt svarta på ovansidan, men det var inte så mycket action ovanför ytan tyvärr. Det var ett gäng norska tjejer från Bergen med, fint att få prata lite skandinaviska igen.

Eftersom det inte var så mycket hajaction och ganska mycket vind och vågor så blev det ingen ”exclusive”-tur med båten för bara oss. Istället fick vi sticka ut och snorkla i en liten bukt dit valar går in vid den här tiden på året. Det är förbjudet att dyka eller snorkla med val och en bot kostar dig ca 60 000 kronor, men vi skulle bara ut å snorkla lite i undervattensskogen som växer där… typ…

Det var flera valar i bukten, men också massor av folk som stod och glodde, så det blev ingen snorkling med dem. Men plötsligt kom en ensam liten säl. Han var helt fantastisk! Simmade på rygg längs botten och glodde storögd. Tog sig upp till ytan medan små luftbubblor lämnade hans lilla huvud, tog ett andetag vid ytan på rygg och så ner igen. Han var så ljuvlig att se på! När han kom nära såg vi dock att han hade en fiskelina runt halsen. Hårt lindad. När han växt lite till så kommer han att kvävas. Han var så vacker och det var så sorgligt. Känns som om allt här i havet har en sorglig baksida. Hoppas att jag kan göra någon skillnad en dag…

The Swop Shop

2009-11-19T15:56:00.001Z

Idag bestämde vi tjejer oss för att hjälpa till i ”the Swop Shop” istället för på båten. The White Shark Project har ett litet projekt vid sidan av hajarna. Barnen i kåkstaden som ligger här i Gansbaii får samla återvinningsbara material som plast, konserver och glas i området. De får poäng för det de samlat som de sedan får byta mot allehanda bra-att-ha-saker som finns tillgängliga i byteskontainern (shopen håller till i en kontainer). I tillägg får de en mugg varm soppa med sig när de går.

Jag hade med lite pennor och andra skolsaker (bland annat en massa fina saker från Helena!) men jag insåg snabbt att jag skulle haft med mig mycket mer! En liten kille i 7-årsåldern kom in med en liten lapp där det stod 35 poäng. Jag tänkte att han skulle gå för de fina pennorna med bilar på eller spelkulorna eller något annat skoj. Men han gick direkt till hyllan med ett snålt utbyte av kläder och visade att han ville ha ett par byxor. De fanns inga i hans storlek. Det var hjärtskärande.

Men det var också många glada miner och trots att det var ganska hårt och smutsigt(!) jobb så var det värt det! Kan verkligen tänka mig hur det skulle se ut i denna kåkstad utan detta projekt. Fattiga människor prioriterar inte precis återvinning, det har jag sett i Indonesien, Nepal och Kina och jag antar att det är likadant världen över. Bra för miljön, bra för människorna!

Första burdyket!

2009-11-18T18:41:00.002Z

Upp ganska tidigt, packa båten med våtdräkter, mat och andra bra-att-ha-saker på båt. Hjälpa turisterna på med flytvästar och så hopp i båten. Det blåser ganska ordentligt och turen ut blir ordentligt vågig. Men ingen sjösjuk. Tror jag.

Första gänget hoppar i buren. Det cirkulerar ett par hajar kring båten och en av dem får tag i betet och kämpar för att få det med sig och simmar rakt in i buren i uppståndelsen. Killarna i buren tjoar av lycka och adrenalin. Man försöker undvika att hajen får tag i betet eftersom man inte vill belöna dem för att uppehålla sig kring båten. Men i vågorna är det svårt att se en haj i antågande. Så är det min tur! Kränger på mig en våtdräkt och glider ner i båten. Kallt! Jag hoppas att en haj ska dyka upp snart men det tar en stund. Jag fryser. Man håller i sig med ena handen i gallret ovanför, den del som sticker upp ovanför vattnet, och den blir fort kall. Jag skakar. Så kommer en farande, jag hinner se stjärtfenan där den försvinner ner i djupet. Sikten är inte mer än 3.5 meter, så de måste komma ganska nära buren för att man ska se dem ordentligt. Attans, kom hit då lilla hajen! Komsikomsi! Otålig! Försöker tänka att jag får fler chanser i buren, värre med mannen bredvid. Så dyker en vithaj upp rakt framifrån och försöker sig på betet. Jag ser bättre denna gång, men de försvinner snabbt. En sista glimt blir det som fastnar, plötsligt kastar sig en haj över betet på ytan, jag kastar mig ner under vattnet i buren och hinner följa den med blicken när den graciöst vänder mot botten nedåt och dess muskulösa kropp rusar nedåt och blir borta i det stora blå. De är så vackra och smidiga, fantastiska djur!

Jag skakar för att jag fryser hela vägen tillbaka. Måste hjälpa till att lasta av båten och beger mig sen upp till huset för att byta om. Börjar återfå värmen i kroppen, hinner äta en bit och göra i ordning inför nästa båttur. Vinden har tilltagit och det går inte att gå utan att hålla i sig, men det är ju lite kul. Fick uppdraget att lära mig skriva protokoll. Hålla reda på alla hajar som uppehåller sig kring båten och skriva upp alla karakteristiska som kan hjälpa till att identifiera dem. Svårt när vinden river tag i allt löst men man får lära sig den hårda vägen helt enkelt.

Det cirkulerar hela tiden något som liknar silltrutar omkring båten, men idag såg vi två olika stormfåglar. En jättestormfågel (Giant Petrel) även om det var en ungfågel var den stor och hade ett helt annat flygsätt än de vanliga måsarna och trutarna. Den andra också en ”petrel” minns jag inte vad den heter, men den hade ett litet vitt skägg på en annars helt svart kropp. Vackra fåglar!

The Great White Shark

2009-11-17T11:29:00.000Z

Fem i fem på morgonen kom en liten minibuss från White Shark Projects och hämtade mig. Det tog ungefär två timmar att komma fram till den lilla byn Kleinsbaai. Jag blev inschasad med alla ”turister” till frukost och strax kom en stor glad, skojfrisk man och nosade reda på mig. Första turen med båten skulle jag med på som ”turist”. Men jag stod mest och pratade med en biolog som hette Allison. Hon samlade data; försökte se hur många olika hajar vi hade kring båten, noterade deras beteende och fysiska karaktärsdrag. De skiljer på hajarna främst genom att titta på ryggfenan, om de har olika pigmentering, sår eller skador, men också resten av kroppen.

En första skugga av en Vithaj!

Fenor som hör hemma i havet och ingen annanstans!

Det var många turister på båten och de tyckte jag skulle vänta med mitt första burdyk. Jag var egentligen ganska okej med det. Hade inget ombyte och det är inte precis jättevarmt. Eller alla säger att det är jättevarmt i vattnet för den här årstiden, 15 grader, brukar vara kring åtta…

En fröken försöker få sig en tugga tonfisk

Man såg i alla fall hajarna fint från taket på båten. Så otroligt vackra, fantastiska varelser! Så såg vi en valmamma med bebis. Southern right whale. De kallade dem the right whale för de var de rätta hajarna att jaga.  Det är helt ofattbart vilken skövling vi gjort i haven. Hajarna är tydligt nyfikna på båten och lätta byten. Tänk hur haven skulle sett ut utan all denna massiva förstörelse och utrotning. Ett hav myllrande fullt av nyfikna djur. Sorgligt.

Valmamma med valbebis

Efter båtturen fick jag lite tid att packa upp och duscha. Så gick jag en liten promenad. På vägen tillbaka ropade den gladlynta mannen på mig, Edvin. Han bjöd mig in till deras hus som ligger i samma byggnad som Great White Shark Project. Han är tydligen delägare och de bjöd mig på mat, lurade med mig på biljardspel och pratade om allt mellan himmel och jord. Sydafrikaner skämtar hela tiden. Inte ett ord sant. Tror det blir bra. Så länge jag överlever det ganska stökiga huset och de andra, ganska unga volontärerna.

Södern

2009-11-16T17:11:00.000Z

Halv nio blev jag och Babbsan hämtade av Alex som fyllde en minibuss med ytterligare sex personer och tog oss runt hela Cape Penisula. Måste erkänna att jag tyckte guidens tjat om den där vägen via Chapman’s point var lite överdriven. Bor man i Norge så är det liksom samma sak, fast de där vägarna går överallt. I alla fall. Det var massor av cyklister som trampade uppför och nedför dessa backar. En landsvägscyklist hade till och med full face hjälm!

Cape fur seals. Söta små korvar som låg och myste i solen. Gäspade lite och kliade sig med stjärtfenan bakom öronen.

Sötaste pingvinbebisen på hela södra halvklotet. Kolla in bilringen på magen!

Kunde ha visat hur många bilder som helst på pingvinerna. På avstånd såg de ut som herrar som gått vilse på vägen till Nobelmiddagen.

Minns inte vad dessa sötnosar kallas, men de skuttade runt på klipporna. Alltid en över som håller utkik för de andra.

Utkikspost? Ganska schysst utsikt i alla fall.

Vi stoppade vid Houts bay där man fick välja om man ville shoppa eller åka ut med en båt för att titta på sälar. Jag valde naturligtvis sälarna. Efter det vidare till Boulder’s beach och pingvinerna! Så skulle vi cykla ut på Goda Hoppsudden, men Barbara kunde inte cykla på grund av ett dåligt knä och jag fick en fin ursäkt till att slippa cykla. Vi såg en del djur. Babianen fick jag ingen bild på och kanske lika bra. Det rekommenderas att man håller alla dörrar låsta på bilen för de kan öppna dem. En tjej på Zebra’s berättade att när hon hade tagit samma tur hade de stoppat vid en familj som inte låst dörrarna i bilen och där satt apan i baksätet och slevade i sig en pastarätt ur en picknickkorg.

Antilop vid randen av Afrika. Antarktis nästa!

Kapstaden

2009-11-16T15:19:00.002Z

Stapplar ur planet. Vad 17 har jag med mig??? Har väl sällan rest med så tung packning! Inte kom någon och mötte mig heller. Planet var visserligen föresenat. Jag ringde Zebra Crossing Hostel och fick svar att killen som skulle hämta mig var på väg. Fem minuter senare dök han upp. Han hade med sig ytterligare en tjej, Barbara från Polen, som kom via Johannesburg och också skulle stanna på Zebra.

Babbsan och jag bestämde med en gång att vi skulle boka en tur till Goda Hoppsudden i morgon. Plus pingvinerna på Boulder’s Beach. Vår taxichaufför var en riktig guide och berättade allt möjlligt om Kapstaden. Bland annat att de där kåkstadsområdena är befolkade av icke-sydafrikaner som är här för att jobba och de betalar ingenting för att bo i dessa plåtskjul. Men inför fotbolls-VM har regeringen beslutat sig för att få bort dessa kåkstäder och bygger nya, små murhus med el och vatten som de får hyra. Måste varit dem jag såg från planet. Tyckte de såg ut som de där röda husen i Monopol. Hundravis av dem.

Zebra crossing verkade helt okej. Jag och Barbara gick ut och åt en sen lunch och gick sedan ned till hamnen och kollade in Two Oceans Aquaruim. Det var faktiskt riktigt fint. Jag stilade med lite extra kunskaper om olika djurarter. Det hade regnat ordentligt när vi kom ut och vägen hem blev lite kylig. Men Kapstaden är en riktigt trevlig "liten"stad. Hus i glada färger, med massor av kaktusar, palmer och blommande träd. En varm dusch och en tur till affären (alldeles ensam och jag överlevde) senare var jag varm igen. Lite internet och sen…. Zzzzz….

10000 meter över havet

2009-11-15T13:28:00.001Z

Pre-check in-stress. Elektronisk incheckning som ändå avslutades som vilken normal personlig incheckning som helst med kolla pass, biljett, få bagagestrip och bära iväg ryggan till specialbagage. Henrik såg skeptiskt på mina två fenor som spretade på säcken. Trams, sa jag och berättade grandiost om att ”när jag och Norskan reste till Himalaya, då hade vi minsann isyxor utanpå våra välfyllda backpacks!”

Nåväl. Pengar. Cash is king har jag hört talas om och upplevde post-check in-stress när jag upptäckte att det inte fanns någon Forex på den fashionabla flygplatsen utanför Oslo. Men de hade som tur var en bank. Jag och min numera välfyllda plånka kunde således bege sig mot Gatepassagen med blivande gräsänkemannen vid min sida. Vi tog ett icke tårfyllt farväl och jag spatserade ensam vidare.

Alla flaskor med misstänkt sprängmedel placeras i de för ändamålet avsedda ziplockplastfickorrna. Jag såg i ögonvrån hur den ena damen bakom säkerhetspassagen tog upp min lilla alcogel och granskade den skeptiskt för att sedan visa den för en kollega. Men jag fick tillbaka den utan anmärkning och anmärkningsvärt hade det väl varit med tanke på dessa baconfebertider. Väl genom metalldetektorporten sjönk både puls och blodtryck väsentligt och jag passerade alla kosmetika och spritbutiker utan det minsta av begär. Möjligtvis kände jag en aningens dragning mot en heavy metal- (eller läderbögs-)inspirerad Absolut Vodkaflaska iklädd läderfodral med nitar. Absolute Rock.

Vid inträdet till internationella avgångar kollade en kille biljetten och sa; Oh! Cape Town, deijligt! Jag gick förbi en reklamskylt med en världkarta och det såg plötsligt så långt ut till Sydafrika på den där jättekartan och min mage simulerade fritt fall igen. Wwwweeeiii. Väl vid gaten kom kaptenen och hans crew förbi och meddelade flygplatspersonalen att det fanns två fallskärmar ombord. Vadå fallskärmar? undrade jag och tänkte att det var säkert något ironiskt. Men så stoppade de mannen före mig i boardingkön och sa att han var tvungen att gå sist för han hade ”…a safety jump suit, just in case…” Jaså, det hade han!? Jaja, på 10927 meters höjd är det -52 grader utanför flygplanet, så jag hade nog frusit ihjäl om jag lämnat farkosten i en fallskärm i alla fall.

London uppenbarar sig slöjvis i dimman. Det är mörkt ute och när vi kommer under molnen syns alla stadens ljus. Alltid lika fascinerande. Bilköer som pärlband av diamanter och rubiner. Hungrig som en tokig. Falafelmacka och supergod fläderbrus av en asiatisk kille på Starbuck’s coffee som låter preciiis som Cartman (Southpark). Måste gå genom spindelvävslabyrinter överallt och byta terminalyte två gånger. Men så äntligen; Sydafrika.

Resfeber

2009-10-28T13:46:00.001Z

Jag börjar få resfeber. Vi bor i en parallellgata till den Sydafrikanska ambassaden, så jag gick dit för att dubbelkolla det där med att man inte behöver visum. Jag kom in efter att ha tryckt på massa knappar och svarat på ohörbara frågor i porttelefoner utanför gallergrindar och dörrar utan skyltar. Ingen i receptionen och ingen som tog emot. TYPISKT ambassader, tänkte jag, sura upptagna folk som kör omkring i sina svarta bilar med konstiga skyltar. En man satt i telefon med ryggen till och jag tänkte att jag väntar väl då. Så väntade jag lite tilll. Tittade efter intressanta broschyrer, men icke. Så plötsligt uppenbarade sig en kvinna i den lilla luckan. VA! Men vi har ju besök!, sa hon. (Vem pratade jag med i porttelefonerna?) Kvinnan var norska som bott många år i Sydafrika, hon började prata och berättade om sitt andra land, vad man bör göra och inte göra. Hon berättade att hon hade sina barn och barnbarn kvar där och skillnaderna mellan Oslo och städer i Sydafrika. Så sa hon att man inte behövde visum heller. Väldigt trevligt!

Kamoflagekatten Idde

Igår köpte Henrik ett nytt zoomobjektiv till min kamera eftersom jag lyckades ha sönder det andra. Det blev ett Tamron 18-270 med OS, ett filter och en kameraväska! Jäklarns vad det ska bli fina bilder från Sydafrika! provfotade lite höstbilder i trädgården idag.

Talgoxe

Sydafrika

2009-10-08T09:57:00.000Z

Om en månad, fyra dagar, fem timmar och sexton minuter reser jag till Sydafrika för att jobba som volontär på ett ekoturismföretag som gör burdyk med vithaj.

Det började egentligen när jag hittade en bok om vithaj av Ron och Valerie Taylor. Hur ofattbart coolt var inte det!? Att dyka med hajar! Jag var inte så gammal och det verkade ganska osannolikt att jag någonsin skulle få göra det. I alla fall att man skulle hitta en sjö i Västmanland med vithaj och det var väl ungefär så långt min världsbild sträckte sig då. Så blev jag lite större och flyttade från Västmanland men osannolikt kändes det i alla fall.

Men en dag när jag blivit ganska stor och funderade på vad sjutton jag skulle göra med resten av mitt liv bestämde jag mig för att helt sonika hoppa över osannolikt och tog sikte på marinbiolog. Var än det skulle bära hän. Läste naturvetenskapligt basår, tog dykcert, började studera biologi på Uppsala universitet och trots att jag gjort en del annat på vägen (man kan ju inte ta motorvägen när det finns så många fina skogsstigar att provpromenera) så är jag snart framme vid att kunna ta mina första kurser i marinbiologi på masternivå. Om Uppsala godkänner mina kurser i statistik och experimentell ekologi från Oslo vill säga. Annars får jag väl läsa något annat så länge och bli masterstudent till hösten.

Av relativt outgrundliga anledningar trodde jag att jag behövde en paus nu i höst.

Det behövde jag inte.

Jag höll på att bli galen.

Så jag skaffade mig ett flexibelt deltidsjobb och bokade en resa till Sydafrika. Nu är det alltså inte många veckor kvar innan jag sticker av på ett äventyr jag drömt om så länge att det nästan är dömt att misslyckas. Men, vågar man inte möta sina drömmar finns definitivt ingen möjlighet att lyckas.

Face your dreams!

Jag i något kallt gruvhål i Sverige

Henrik på Hafjell

2009-10-02T06:38:00.000Z

Länken i förra inlägget fungerade inget vidare, så det blir ett litet fotoinlägg med Kim Molanders fina bilder av Henrik på Hafjell. Första och sista bilden är tagna i Parkløypa. Bilden nedan är tagen i Rollercoaster. Nu är det bara att inta stridsberedskap mot Kung Bore och invänta våren.

Innan vintern

2009-09-30T06:57:00.000Z

Usch vad dålig jag varit på att skriva om sommarens bravader. Kanske för att saker inte helt blev som jag tänkt. Men ibland blir det ju så.

Vi har i alla fall haft många fina dagar på Hafjell i vår lilla husvagn. Sista helgen hade vi våra kompisar Jenny och Kim med oss. Det blev en kanonhelg med fint väder och massor av kul folk. Vi cyklade, pratade goja och cyklade. Ungefär så.

Kim är fotograf och tog sisådär tusen bilder av Henrik. Några blev riktigt bra. Här ligger en FIN BILD av Henrik som cyklar NM-løypa. Så blev det en bild av mig också. Det lilla hoppet nedanför gondolen på Hafjell. Sista turen, sista dagen för den här säsongen.

Foto: KIM MOLANDER

Filmsnutt

2009-08-22T11:35:00.000Z

Syns att jag bromsar lite där Henrik står. Blir alltid så nervös när nån står med kamera... haha!

Besökstid

2009-08-03T10:22:00.000Z

Hallon!

Så kom mamma och pappa på besök till Tigerstaden. Vi strosade längs gatorna på Grünnerløkka i hällregn och fikade på Grand, kulturberikades på Norsk folkemuseum och tog ett varv kring operahuset. På fredagen packade vi bilarna fulla av cyklar och katter och tog oss via glasblåserier och fika vid en fin strand, där vi hittade massor av hallon som vi plockade och tog med oss till efterrätt, till Hafjell.

Mamma och pappa äter efterrätt

Pappa fick testa att cykla downhill. Mamma var som vanligt helstirrig och försökte få oss att förstå att "man kan inte skicka en 60-åring ut för såna backar på cykel". Men det kunde man visst! Med gott resultat; Brett leende och lite träningsvärk.

Henrik trixar i solen

Veckan i vogna

2009-07-19T16:53:00.000Z

Leon spanar på svanar utanför tältet

Jag och Hank fräste över bergen mot Hafjell så fort vi fixat allt som skulle fixas av saker och ting i Oslo. Vi möttets av en ganska sorglig syn med ett förtält på halv stång. Men vi jobbade på i ett par dagar och flyttade hela ekipaget till en finfin plats nede vid sjön när Henriette och Stian dök upp.

Från full kaos...

...till full frid

Allt var kaos till en början. Jag var helt slut efter allt som varit men både jag och förtältet kom så småningom på fötter. Jag kom mig till och med på två hjul och hade superfina dagar på cykeln med både gamla bekanta och obekanta cykelfreaks.

Tisdag var bara gondolen öppen, men det var en lagom start för mig och en vilodag för Henrik som just kommit hem från Kanada. Resten av veckan glassade jag nedför backarna i Hafjell. Dock har jag fortfarande den droppskräcken hängandes över mig och trots ihärdigt påhejad lyckades jag inte förmå mig att styra cykeln ut över den lilla bron i dropzone. Men jag har hoppat högre och längre än jag hittills vågat och susat i högre hastigheter även om jag fortfarande forcerar backarna i en ganska beskedlig fart. Men lagom är bäst!

Tiden är inne

2009-07-10T17:58:00.000Z

Jag har precis klarat av min sista kurs i min ”bachelor of science in biology” . En obligatorisk sommarkurs som jag skjutit upp sedan starten av utbildningen. Vem vill gå i skolan nu under sommaren liksom? Medan Stian och Hank roade sig kungligt i Whistler, Kanada, så roade jag mig inte lika kungligt i våta kärr och på fästingbeströdda ängar utanför Uppsala. Mitt under den värsta mygginvasionen i mannaminne! Men nu är det slut med Uppsala och flyttpackningen står redo att passera gränsen över till Den andra sidan. Hank kommer med sin silverhäst i morgon bitti och hämtar mig. Vi närmar oss Hafjell!

Pojkarna har också hunnit släpa den andra hästen, husvagnen Mustang, upp på fjället och fixat en hel del inuti. Bland annat lagt nytt golv eftersom det var ett litet hål precis innanför dörren. Vad har prinsessor inte sitt tjänstefolk till? Snart ska jag sitta utanför vårat lilla, åtminstone teoretiskt, mobila hem och lyssna på Edith Piaf, läsa Gunnar Ekelöf och lära mig röka cigarr.

Kolla vad fint! (Foto: Stian Benkø)

Med nyllet i Älgspyan

2009-06-21T13:12:00.000Z

Medan jag väntade på HusvagnsMustangen såg jag till att låna en stuga på Sollerön lagom till öppningshelgen för Gesunda Bike Park. Jag drog med mig Hank, Stian och Anna för att cykla hela pingsthelgen. Det var verkligen idylliskt där i Dalarna, med blommande fruktträd kring röda hus med vita knutar. Hela ängar med gullvivor och massor av sol blandat med några regnstänk då och då. Jag gjorde ett litet avvik i "Älgspyan". Men något litet blåmärke måste man ju ha efter en helg på cykel...

Nu läser jag floristik och faunistik i Uppsala och väntar och längtar gränslöst efter att få åka tillbaka till Hafjell för att cykla och gå på tur på fjället resten av sommaren. Och läsa massor av böcker.

Henrik nedför "Skogsmys"

Man ska ha husvagn

2009-06-12T17:32:00.000Z

Väl hemkommen från Kina funderade jag på vad man skulle hitta på härnäst. Jag hade en grön fin cykel i vardagsrummet och ganska få röda ören på kontot. Tänk om man skulle ta och skaffa sig en husvagn och ställa på Hafjell och sen cykla hela sommaren? Sjukt bra idé tyckte jag, alla var dock inte eniga och jag möttes jag av en del skeptiska grymtningar. Mamma fick panik och yrade osammanhängande om vägpirater och gasolförgiftningar. Jag gjorde som jag brukar, stängde öronen och skred till verket.

Jag tog och frågade alla jag känner och alla jag inte känner om det inte var någon som ville ge mig en husvagn. Det var det ju så klart. Vem vill inte ge mig en husvagn liksom? Så i påskas åkte jag och min coola vän Ole ut någonstans i skogarna kring Oslo, i hans ändå coolare cheva pickup, och kollade in ett hus på hjul. Den hade säkert sett sina bättre dagar, men man får ju inte vara alltför kräsen husvagnsspekulant om man nu inte tänker betala för sig, så jag sa ”ja tack”. Sen var det bara att vänta in sommaren med Mustang!

Den sista kejsaren

2009-06-04T20:29:00.000Z

Så var det dags att åka hem. Tre veckor i Kina är över. Märkligt att det kan kännas som att man aldrig har varit iväg när man kommer tillbaka till Arlanda. Men en del saker lär jag sent glömma. LCD-skärmen på en toalett och en annan med dusch i ett kök. Skillnaden mellan fattiga och rika. Maten. Det att de äter allt och vi slänger nästan allt. Turismen, med stora horder av människor i likadana kepsar. Inget kösystem. Chinglish! Alla fantastiska skyltar med obegripliga texter. Bambuskogar och regnskogen. Gummiplantage, risfält oändliga vidder med åkermark och solnedgången i Xishuangbanna. Och muren.

Muren!

2009-06-03T21:42:00.000Z

Här i storstaden får man köra bilar varannan dag för att minska smogen. Jämna nummer varannan dag och ojämna varannan. Vi är på väg till muren. Det är disigt och regntungt. Men detta har jag drömt om så länge. Är lite skeptisk eftersom vi kommer få se en del av muren som är uppbyggd på 80-talet. Men det spelar ingen roll, när jag väl är där är det så fräckt! Den sträcker sig så långt man kan se, tills den försvinner in i dimman. Jag och Robin går längs med muren, stannar och tar en kaffe med Stina och Mattias i ett torn.

Robin på muren

Detta var helt klart en av höjdpunkterna på resan. Jag kommer ihåg när mormor berättade för mig om den kinesiska muren. Drygt sexhundra mil lång och man kan se den från månen... Den består egentligen av flera olika murar och man kan inte se den från månen. Men man började bygga den för ungefär 2200 år sedan, vilket är en ganska mäktig tanke. Oavsett hur äkta den cementerade murbiten jag fick beträda är, så var det utan tvekan riktigt maffigt.

King of Swamp Castle

Med dimman som bakgrund blev det extra fint. Vi gick och citerade Monty Pythons The holy grail; "I don't want to talk to you no more, you empty headed animal food trough wiper. I fart in your general direction. Your mother was a hamster and your father smelt of elderberries." Man kom liksom onekligen att tänka såna gamla dragiga, brittiska slott och dimhöljda, våta slagfält. "Oh, king eh? Very nice. And how'd you get that, eh? By exploiting the workers. By hanging on to outdated imperialist dogma which perpetuates the economic and social differences in our society. " Fel världsdel visserligen. Men sjukt roligt.

I ett utkikstorn

Tobias klättrar uppåt

Eftermiddagen spenderade vi på Sidenmarknaden. Det var egentligen ganska stökigt. Köpte en del porslin och lite saker att ta med hem. Anna handlade så mycket att hon inte orkade bära allt själv. Jag insåg att jag är väldigt dålig på att shoppa. Ångrar att jag inte köpte några röda typiska kinesiska lampor. Annars fick jag nog med mig det jag ville ha. Köpte ett extra par Coverse, röda, för 50 kr. Inte så illa. Tror vi hade sammanlagt 17 par converse med hem…

Moppar med vantar

Himmelska fridens torg och förbjudna staden

2009-06-02T19:53:00.000Z

Med flyget till Beijing. Upp tiiiiidigt. Bussen kom inte förrän vi stoppat en taxi och börjat packa in i bilen. Checkade in, boarding, jobbig frukost. Landade.
Så himmelska fridens torg. Någon kastade papper i luften, ett tecken på protest mot staten och poliser kom rusande från alla håll. Men de fick inte tag på någon. Vi fortsatte till den förbjudna staden. Galet, tänk alla kejsare och kejsarinnor som gått här. Smog.

Ylvan is way in

Robin is way out

Smog

Mao ligger i mausoleum

Moderna rickshaws?

Robin lider, jag försöker ställa mig i vägen när de tar bilder i smyg. Ganska kallt. Så in till city, vi tog en buss, kostade 50 öre. Köpte en bok om te. Jag och Anna gick in på Häagen Dazs och köpte glass och Earl Grey-te! Himmelriket! Därefter skulle vi äta pekinganka. Det var riktigt otrevligt. Sega bitar av anka inlindat i något som smakade näsduk. Nä usch! Hungrig igen. Åt bara ris. På toaletten stod en tjej och gav papper med en pincett för att torska sig om händerna med. Kontrasternas land.

Jenga och jag

2009-06-01T23:27:00.000Z

Åkte iväg till ett campus utanför stan för att träffa kinesiska biologstudenter. Det var kul. Vi fick en rundvandring på universitetet. Vi fick ett par studenter var som passade på oss och som bjöd oss på lunch i deras kantina. Så fick vi hälsa på i deras dormitory’s. De bodde antingen fyra eller sex i ett litet rum och betalade ca 1200 eller 800 kr per år. De bodde uppdelat tjejer och killar i olika hus och man fick inte besöka varandra. Killarna gjorde stora ögon när det dök upp ett gäng med tjejer i deras korridorer. De hade en stor svart tavla där deras städpoäng stod och dessa som räknades med i betyget!

Städbetygen

Så spelade vi fotboll, Sverige mot Kina, vi fick dock hjälp av professor W. Han kämpade mer än under snöbollskriget och det vill inte säga lite. Jag spelade barfota och lyckades sparka en kinesisk tjej och stukade nog tån. Har fortfarande ont, såhär tre månader i efterhand. Vi förlorade. Surt.

Kunming city

Vi gick en sväng på stan när vi kom hem igen. Hittade ett par Converse för 88 yen i en liten butik, en meter bred och två meter lång ungefär. Så skulle vi äta middag med alla högsta höns igen. Tillbaka där vi startade så att säga. Råkade äta en bit kött som var det vidrigaste jag smakat i hela mitt liv. Jag höll på att svimma för jag glömde att andas av äckel. Gåslever var det visst. Var fortfarande hungrig efter den måltiden. Gick ut på en bar. Spelade Jenga. Jag var kass.

Jenga och jag. (Foto: Anna Knöppel)

Lång resa

2009-06-01T17:54:00.000Z

Bussens skugga far över fält och åkrar, kastas mot husväggar och trottoarer där hundar lufsar, människor bor, lever, borstar håret… Ett helt liv just där, i det huset. Ett ögonblick av mitt.

Verkstäder, lager, dricker te. Frukostrestauranger, cyklar, hottade tuktuk’s. En och en annan ny och blank bil. Snöklädda berg. Lijiang till Kunming. Hela dagen i buss. Idag spelar Judas Priest i Göteborg, sålde min biljett till Christoffer. Får tröstande meddelanden hemifrån med ”vi saknar dig här”… Suck, men man kan ju inte få allt. Jag är ju trots allt i Kina!

Väl i Kunming blev det en snabb dusch och sedan indisk mat! LYX! Så på internetcafé. Första sedan jag åkte hemifrån. Hamnade bredvid en kedjerökande militär som chattade med girls. Jag läste snabbt mina mail och begav mig hemåt. Fixade lite medan Robin spelade gitarr.

Snöbollskrig

2009-05-29T22:05:00.000Z

Mot bergen. Kineserna var galna och vi med. Snö har vi ju aldrig sett förut? Men inte i Kina. Vi hade snöbollskrig och byggde en ful snöpanda.

Snöbollskrig

En gitarrspelande alv

Viktigt att känna gemenskap!

Vi stod i kö för att ta linbana upp där vi skulle gå på en trätrallsstig genom en tallskog. Kändes ganska oexotiskt. Men kineserna tyckte att det där med snö var fantastiskt tydligen. Det tyckte inte jag. Jag frös. Men värre var det när vi skulle ner. Då fick vi för första gången erfara kinesernas totala avsaknad av kösystem. Det var som man kan tänka sig en tonårskonsert. Folk tryckte som galna för att komma ner först. Vi lärde oss snabbt att det gällde att hålla sin plats och skrida framåt utan att låta någon passera. En konstform. När kineserna skulle ut genom dörrarna var det armar, ben och ansikten tryckta mot glasrutorna. Föga värdigt. Vi tog och utnyttjade vår storlek, bildade en mur och lät dem som gick ut framför oss få gå i lugn och ro och så gav vi onda ögat till de bakom och fick lite utrymme att gå ut genom dörrarna i lagom antal. Det var helt sjukt! Så fick vi alla vita kepsar. Precis som alla andra…

Toalett med LCD-skärm som spelade upp en musikvideo med karaoke...

Te, te, te

Robin längs gatorna i gamla stan

Jag och Robin tog vila i vår gigantiska svit. Jag somnade, det var skönt. Lite senare skulle vi möta de andra för middag. Jag och Robin kom först och det var ingen hit att bli stående på turisttorget med de dreadsen. ALLA ville låta sig fotograferas med stackars Robin. Till slut kom resten av gänget och räddade oss. Vi åt middag på en mysig restaurang med guldtapeter. Efteråt skrotade jag och Robin omkring utan mål. Vacker stad om natten.

Lijiang

2009-05-29T19:18:00.000Z

Luxuary Gods. Vi har stannat vid en bisarr affär med meter på meter med jadesmycken i glasmontrar under stark lysrörsbelysning. Eller var det kanske kilometer? Panflöjtsmusik och ändlösa rader med toalettbås på damernas. Mitt ute i ingenstans i den kinesiska landsbygden. En man står och röker i ena änden av hallen, det står en grupp av små bord och stolar som ser ut som smarties. I ett hörn kan man köpa myror på lösvikt. Jag försökte köpa en påse till Robin, men man var tvungen att köpa så många myror. Man kunde också köpa en hel del torkade utrotningshotade djur, sjöhästar till exempel. Så det vanliga, torkade blommor och växter, samt en massa konstiga rötter för svindlande summor. Jag har ett passerkort i ett blått snöre kring halsen. Sjukt.

Anna köpte en hatt av några locals

Läste ut Beatles. Kim Karlsen, för en loser. Har känt mig litt fjern. Man ska inte lese bok på norsk, man blir så rar (konstig övers.). Men efter lunch återkom glädjen. Tänker på Henrik.
Jämngrå berg, som en pappkuliss i olika gråfärger på varje ark. Från bussfönstret, små cyklar med flak fulla av apelsiner i varje gathörn. Små kineser med dammiga och alldeles förstora kavajer med ciggen i mungipan. The doors i lurarna. Guldfärgade skyltar talar om namnen på hotellen för de invigda. Jag förstår inte. Lijiang.

Dam på trehjuling

Röda stora banderoller och skyltar, reklampelare och taknockar med häng och uppnosigt avslut. Gröna taxibilar och dammiga gatstenar. Jag och Robin drog vinstlotten och fick ett hörnrum större än min lägenhet. Jag går nästan vilse. Men det är fortfarande trasiga lampor och helt slumpmässigt åt vilket håll man ska vrida kranarna för att få varmvatten.
Vi slängde packningen och begav oss mot den gamla stan i Lijiang. Åt mat på något amerikanskt snabbmatställe. Robin hittade en gitarr! Vilken stämningshöjare! Sweet!

Lijiang

Det hann bli mörkt innan vi kom oss till gamla stan och hela stadsdelen var upplyst av röda papperslampor. Husen var i mörkt trä med klassiska taknockar och utsmyckade fönsterluckor. Det var fantastiskt fint och fantastiskt mycket folk. Vi travade omkring och hittade en smal gränd som vi följde uppåt, förbi små hostels som såg väldigt gästvänliga och mysiga ut. Vi fortsatte uppåt tills vi kom till en basketplan med en liten läktare där vi satte oss och såg ut över stan. Robin plinkade lite på gitarren och ett stort flygplans strålkastare lyste upp himlen över oss. Så gick vi ned igen, satte oss på ett fik och drack te, öl, kaffe, åt pannkakor, äppelkaka och spelade kort.

Grass-selling square... hmmm...

På vägen hem hade vi två saker vi skulle få med oss. Vatten och en termos. Vi korsade den stora gatan säkert åtta gånger i vår jakt. Vi hittade till slut både termos och vatten. Men vi hittade inte hem. Vi gav upp och tog en taxi. Dock visste vi inte riktigt vad vi skulle säga till chauffören som inte pratade engelska. Vi lyckades i alla fall enas om ett pris. Robin slog an några strängar på gitarren och chauffören nynnade högt och glatt med. Jag hittade till slut nyckelkortet där det tydligen stod en adress och vi fick skjuts tillbaka dit vi började och ett kvarter bort under tiden hade grabbarna konsert i framsätet. Inte illa. Robin betalade en tia och chauffören vinkade glatt i nattmörkret och försvann i sin gröna taxibil.

Xiangqi

2009-05-28T11:18:00.000Z

Står, kall och lite kissnödig, på en stenbrygga och ser ut över en dal och ett gigantiskt kinesiskt spel, chinese chess på engelska och xiangqi på svenska, mitt i alltihop. Nedanför går linbanan som vi kom hit med. Så är jag lite kladdig om fingrarna för jag har ätit apelsin, eller mandarin som jag skulle kalla det. Så har jag ätit lite choklad och chips. Halvdammiga chips med smak av biffnudlar. Ett rop över dalen (men det var inte mitt namn den här gången, hehe…)

Jättelikt xiangqi

Jag hann inte riktigt ändå fram...

Tänk att kinamat en gång var en favorit. Den svenskkinesiska maten har i alla fall inte sina rötter i Yunnan, det är ett som är säkert! Säkert mest svenska rötter i den alltså. Vi får alltid vara med och bestämma maten. Vi väljer alltid massor av grönsaker. Klassikerna är ägg och tomat, sockerärtor och stekt potatis. Professor W spetsar sedan till det med till exempel hopknutna tarmpaket, näbbar och klor, svålbitar och grisöron och annat läbbigt.

Organic eller recycled?

Två härliga timmar av frihet i gamla stan i Dali! Jag och Robin strosade längs de med turister proppfulla gatorna innanför murarna av gamla staden. Man kunde knappt se byggnaderna för alla turister. Kinesiska turister märk väl.

Man får inte ha leksaksbilar, cykla trehjuling, köpa släpvagn, spela trumpet eller explodera. Men annars är allt tillåtet

Vi hamnade på en marknad, men när vi kom till burarna med kaniner och tuppar vände vi. Fiskarna låg på sidan i grunda kärl med ett tunt lager vatten och kippade efter luft. Väldigt otäckt.

Efter de två timmarna var vi tvungna att åka iväg och titta på något torn. De tre odågorna (eller vad det padogor?). Slöseri med liv. Jag och Robin (bland andra) var lite less. Till slut blev vi i alla fall avsläppta i gamla stan igen där vi fick hitta ett ställe med nästintill västerländsk mat. Vi beställde in hur mycket mat och efterrätter som helst. Något som liknade pizza och biff med pommes frites, glass, pannkakor, Gunniess, whiskey, friterad banan, mera pommes… vi betalade hundra spänn var och då bjöd vi Lisa. Restaurangen var supermysig, ett gammalt hus där vi fick ett eget litet rum på övervåningen.

Bike spotting

2009-05-27T08:38:00.000Z

Åkte buss igen. Mot Dali. Vi stannade vid en väldigt gul flod längs vägen där vi gick upp i en skog. Jag fick ett extremt surt bär av professor L. Skulle behövt ett magic berry här alltså.
Det går fort och det tutas. Tut tut. Så pratas det i mikrofonen där framme med jämna mellanrum. Jag lyssnar inte. Läser Beatles. Är helt inne i en annan värld.

Cool dämpning

Kom fram till Dali tidigare än väntat. Intog hotellrummen och gjorde oss i ordning, Middag på en muslims restaurang. Ganska gott. Plötsligt hördes ett brak och så kom störtregnet.

Fint inpackade däck

Lite nyare dämargaffel och toffsar på styret

Vi avslutade kvällen på någon pub med julgran. Tobias yttrade där de bevingade orden, på gotländska, ”Det är så jobbigt när man får fram den å så får man inte upp den!” Han pratade om ölen men jag tror alla andra tänkte på något helt annat…

Busslast

2009-05-11T18:06:00.000Z

Upp och iväg. Vi styr kosan norrut mot Jingdong. Längsta dagen i buss ska det tydligen bli. Vilket borde betyda att vi är framme i morgon bitti med kinesisk tideräkning.

Sova på bussen

Ännu mer sova på bussen

Strax efter att vi lämnat Menglun stannade vi vid en stor marknad där de hade väldigt mycket konstigt och otäckt. Allt från hundvalpar i lådor, levande tuppar med i hopknutna ben, kaniner i små, små burar, kryddor i enorma trälådor med massa olika fack för olika kryddor, växter, grönsaker, korgar med kycklingfötter, LCD-skärmar, heliumballonger, en gigantisk köttmarknad och massor av andra saker. Tyvärr tog jag bilder med en annan kamera.

Resten av dagen gick åt till att åka buss. Vi stannade och åt lunch invid en teodling. Så blev vi stuck då en lastbil stod mitt i vägen och bytte däck. Så blev det inte lättare när en annan lastbil skulle köra om i alla fall och fastnade i diket.

Godaste majskolven jag någonsin ätit

Kom fram sent. Bussades iväg till ett ställe med buljongsoppa, bussades tillbaka och åt vid hotellet medan den kinesiska maffian åkte tillbaka till det första. Trött.

Lågtryck

2009-05-04T16:49:00.000Z

Trädbi

Smög upp tidigt igen för att titta på fåglar. Fick se en blue-throated barbet, black drongo och vanlig kungsfiskare, som jag faktiskt sett i Sverige också. Så fina allihop! Den lilla projektgruppen jag ingår i kollade ut några buskar som kunde fungera för observationer av pollination.

Försöksblomma

Jag har inte världens bästa dag. Solen är stark och vi har bränt oss. Projektet gick dåligt. Har lite ont i magen också. Inte illa, men sådär att man inte har någon särskild lust att äta. Tror alla kakor ställde hela innandömet på ända. Socker is bad for you! Men jag är ändå vid ganska gott mod. Bara lite låg.

Nåt stort

Badade i poolen. Duschade och läste. Stannade till vid solnedgången igen innan det bar av mot en restaurang med autentiskt daikök. Det var ett litet speciellt ställe men jag var tyvärr inte tillräckligt ok för att uppskatta det. Maten var illa redan utan taskig matlust. Färska bambuskott var surt och hamnade tillsammans med det mesta på golvet i mitt hörn. Mycket färsk ingefära och koriander. Huga. Läbbigt klibbigt ris och stark sprit. Somnade i Robins stickade tröja.

Tid tar tid

2009-04-24T21:08:00.000Z

En liten ödla

Sitter på en föreläsning om något som vi inte skulle ha en föreläsning om. I 62 minuter och 38 sekunder har han malt på om gud vet vad.

Tobias och Mattias undrar om det regnar blommor från himlen

Vi har i alla fall haft en fin dag. Den startade tidigt med fågelskådning i morgondimman där vi fick ett litet ugglekryss och fortsatte i regnskogen. Jag övergav professorerna och gick på zoologisk jakt med några andra utbrytare. Vi såg en fantail och jag såg skymten av en papegoja. Den liksom försvann snabbt som ögat in i grönskan, ungefär som papejojan i Kalle Anka på julafton. Det kan ha varit en större barbet också, men jag vill tro att det var en papegoja.

Lunchen där i djungeln bestod av kakor. Jag fick en överdos av socker (äter varken kakor eller godis annars) och avtändningen resulterade i att jag somnade mitt på blanka dagen innan föreläsningen. Så nu sitter jag här, mosig och less sedan 70 minuter och fyra sekunder och ritar hästar och katter i anteckningsblocket. Kineser måste ha en annan tidsinställning. Allting tar eoner av tid. Jag blir galen. The need for speed! Å så tredje koppen te. De har små damer som kommer och fyller tekoppen med jämna mellanrum. Jag kommer snart behöva ett bäcken. 75 minuter blankt.

FETT! Bäckenet kan avbokas. Eller ja… så var det frågestund då. Släpp ut mig!!!
Var rätt sur. Men så fick vi bada i poolen och allt blev rätt bra. Tills vi fick ytterligare tilltightat schema med basket, middag och gud vet vad. Jag surade ihop sådär som bara jag och sådana som inte fyllt fem än kan. Allt jag ville var att få stå på bron 17.45 och se solnedgången.

17.20 passerade vi bron och jag limmade fast fötterna och stod kvar där tills solskivan sågade sig genom berget. Robin stannade kvar med mig. Anna en liten stund. Jag och Robin satte oss på trapporna ned till floden och bara njöt av att vara i Kina.

Robin på bron

Efter middagen satte jag mig i mörkret vid poolen och läste Lars Saabye Christensens Beatles tills Robin kom och gjorde mig sällskap. Drömde att jag fick tre dagars fängelse för fortkörning och felparkering. Kan det ha varit dagen? Eller att Robin nynnade på ”Prisoner in Paradise”?